Elisabeth Lindberg: Gör upp med skuldspöket, Magdalena Andersson

Jag loggar in på Facebook en morgon. Det första som möter mig är en hop bekanta, aktiva socialdemokrater, som lyriskt hyllar finansministerns ekonomiska prognos.

Inget konstigt i sig. En socialdemokratisk finansminister med fina siffror i början av ett valår som hyllas av andra socialdemokrater.

Problemet är bara att finansministerns siffror på sikt borde skapa oro i leden.

300 miljarder kronor har Magdalena Andersson betalat av på statsskulden sedan 2014.

Inget annat område har fått i närheten av en liknande ”satsning”. Vore det så att alla investeringsbehov var uppfyllda i den svenska ekonomin skulle det vara en sak.

Men eftersom viktiga investeringar i infrastruktur, sjukvård och utbildning ständigt skjuts på framtiden ökar kostnaderna samtidigt för att genomföra dem.

Och om vi vet vad problemen är, varför ser ingen till att lösa dem?

Sveriges kommuner och landsting rapporterar att den kommunala sektorn riskerar att sakna 62 miljarder kronor 2022.

Försvarsmakten säger sig behöva 168 miljarder utöver dagens anslag till 2030 för att fungera effektivt.

Vårdkriserna avlöser varandra och polisen är underbemannad.

Myndigheternas årliga sparkrav gav upphov till IT-skandalen på Transportstyrelsen där hemliga uppgifter röjdes.

Vad är poängen med en välfärdsstat om den inte uppfyller sina åtaganden? Det frågar sig antagligen allt fler.

Och om vi vet vad problemen är, varför ser ingen till att lösa dem?

Att i det läget ha starkare och mer konkreta visioner för hur pengar ska sparas än hur de ska investeras är att vara ute på väldigt hal is.

Även i rent ekonomiska termer är den hårdnackade linjen den mest förnuftiga. Dels bedömer Riksgälden att statsskulden inte bör minskas mer eftersom det minskar likviditeten på marknaden för svenska statsobligationer.

Likviditet är viktigt om staten snabbt behöver låna upp stora summor, vilket är väldigt vanligt i kristider.

Dels är det inte optimalt att ha en offentlig sektor som redan är svältfödd när konjunkturen viker och den privata konsumtionen minskar.

Vi måste helt enkelt börja fråga oss vad vi tycker oss ha råd att inte göra. Ungefär som när Ernst Wigforss frågade sig varför man på 1920-talet ansåg sig ha råd att låta människor gå arbetslösa trots att både samhället som helhet och individerna själva skulle tjäna på att de arbetade.

Svenska staten skulle teoretiskt sett kunna låna 1 000 miljarder och ändå klara av EU:s statsskuldsgräns om 60 procent av BNP. Det ger en bild av storleken.

300 miljarder kronor motsvarar cirka 300 000 sjuksköterskor, alltså ungefär motsvarande den personalstyrka som försvunnit från offentlig sektor sedan 90-talskrisen.

Det är inte ekonomiskt försvarbart att skjuta upp investeringar till i morgon som behöver göras i dag

På fyra år har vi alltså haft råd att strunta i att utvidga välfärden trots att det behövs.

Vi har även haft råd att inte bygga ut järnvägarna trots att vi i princip inte borde flyga inrikes alls. Råd att inte höja pensionerna trots de usla nivåerna.

Hur inristad sagan om hur Göran Persson med egna händer sparade sig ur krisen på 90-talet än är i socialdemokratins kollektiva minne är det dags att göra upp med skuldspöket.

Det är inte ekonomiskt försvarbart att skjuta upp investeringar till i morgon som behöver göras i dag. Sverige som demokratiskt välfärdsland står i längden inte starkt utan dem.

Det har lappats och lagats i decennier nu. Med minskat förtroende för offentliga institutioner som följd. Tålamodet är på upphällningen.

Om vi inte anser oss ha råd att göra de där stora investeringarna nu, när har vi då råd?

Den ekonomisk-politiska debatten framöver behöver handla om hur överskotten ska användas och vilka investeringar staten ska låna till.

Först då kan man jubla över Magdalena Anderssons fina siffror.