Den dramatiska förändringen syns inte i det grå vinterslasket eller i den folktomma stadskärnan.

Men för fyra år sedan var värmländska Munkfors i ett kärvt läge, med högst ungdomsarbetslöshet i landet.

Nära 20 av 100 unga mellan 16 och 24 år var öppet arbetslösa eller i Arbetsförmedlingens program.

– Nu är det nog ingen jag känner som är arbetslös.

Det säger 26-åriga Sandra Andersson Bohlin om utvecklingen som 2016 innebar att bara åtta av 100 unga var arbetslösa.

För tre år sedan fick hon jobb på Munkfors Sawmill Support. Hon servar klingor som klyver trä i sågverken.

– Det kändes väldigt bra, det är på hemmaplan. Att slippa åka är väldigt gött.

Både hon och kollegan David Forss, 24, märker av högkonjunkturen. Industrierna drar till sig folk.

– Det finns inga utbildningskrav för att börja här och du behöver inte körkort, säger David Forss.

I Munkfors har arbetslösheten sjunkit samtidigt som Arbetsförmedlingen jobbat med att införa regeringens 90-dagarsgaranti.

Alla arbetslösa unga mellan 16 och 24 år ska inom 90 dagar erbjudas jobb, utbildning eller insats.

I december uppfylldes den. Har garantin haft effekt?

Inne på Arbetsförmedlingens kontor står en liten EU-flagga. Ingen oviktig symbol.

Vardag i Munkfors. För fyra år sedan hade Värmlandskommunen Sveriges högsta arbetslöshet för
åldrarna 16-24 år – nära 20 procent. I dag är siffran nere på 8 procent.

Visst påverkar högkonjunkturen utvecklingen, förklarar arbetsförmedlare Mari Carlsson.

Men också att kommunen 2015 fick pengar från Europeiska Socialfonden, ESF, för projektet Ung Framtid.

Fler handläggare anställdes för att jobba med de unga.

– Vi hade fokus på praktik. Då sjönk det och vi fick mer tid att jobba med dem som var kvar. Då tog det fart för alla våra ungdomar, säger Mari Carlsson.

Hur har ni påverkats av 90-dagarsgarantin?
– Det var bra med fokus på en aktivitet inom 90 dagar. Men vi hade det arbetssättet redan innan.

Knut i knut med Arbetsförmedlingen ligger kommunhuset. Munkforsbördiga Lars Lerins målningar hänger här och var på väggarna.

Mathias Lindquist, kommunalråd i landets rödaste kommun, menar att 90-dagarsgarantin är betydelsefull.

Men han säger samtidigt:

– Det viktiga är att Arbetsförmedlingen finns lokalt. Problemet med digitalisering är att man inte känner personerna och deras kompetens.

Lars-Ove Larsson jobbar på kommunen med hemmasittarna. ”Bulli” heter han på bygden, från barndomens kanelbullevurm.

I över två år har han jobbat med ett annat ESF-projekt – Värmlands framtid. Målgruppen är de som är längst bort från arbetsmarknaden.

– De kanske datorspelar hela natten och sover hela dagarna. Då åker jag hem till dem.

Lars-Ove ”Bulli” Larsson (till vänster) är anställd av kommunen för att stötta unga som av olika anledningar har långt till jobb. På kommunens Resurscentrum arbetstränar bland andra Marcus Åslund, 24, som här målar fågelstugor som sedan säljs i centrets loppisbutik.

– En gjorde jag upp med att kommer han inte på morgonen så hämtar jag honom. Honom gick det väldigt bra för.

Arbetsförmedlaren Mari Carlsson anser att 90-dagarsgarantin indirekt fört med sig bättre samverkan kring ungdomarna, i och med att lokala överenskommelser slutits mellan Arbetsförmedlingskontor och kommuner i landet.

Sådana krävs för att få teckna utbildningskontrakt, en åtgärd för att uppfylla 90-dagarsgarantin som innebär en individuell plan för att gå klart gymnasiet.

– Det var jättebra att det kom. Vi ses och spånar idéer för våra unga, framför allt de i sökandekategori 15.

Sökandekategori 15 är de som har aktiviteter i kommunens regi. De har olika utmaningar som gör att de står lite längre från arbetsmarknaden.

Två av dem är Marcus Åslund och Marina Hellström, båda 24 år. Varje dag är de på kommunens Resurscentrum, vid forsarna på brukshistoriska Laxholmen.

– Jag sitter och målar fågelstugor. De säljs i loppisbutiken. Det var bra att få rutin på dagarna, säger Marcus Åslund.

Via ESF-projektet har Marcus Åslund fått gymkort och KBT-terapi, något som varken kommunen eller Arbetsförmedlingen kan erbjuda. Bra, tycker han.

Helst vill jag jobba i affär

Marina Hellström

Nu vill han få praktik, jobb och flytta härifrån.

– En lite större stad kanske. Jag gillar att vara ute, så kanske vaktmästare?

Marina Hellström pluggar körkortsteori, som ESF-projektet har bekostat.

– Jag hade jobb i Karlskoga, men det tog slut med min kille så jag var tvungen att flytta hem till pappa. Genom socialtjänsten träffade jag ”Bulli”.

Nu vill hon ta körkort, få jobb.

– Helst i kläd- eller sminkaffär, det vore nog mysigt. Jag tycker om att vika kläder och ta hand om kunder.

Lars-Ove ”Bulli” Larsson finns där som stöd, men sista december löpte projekttiden ut.

Han har fått ny tjänst i kommunen. Arbetet ska göras i ordinarie verksamhet.

Men Lars-Ove ”Bulli” Larsson tänker inte överge dem han har haft kontakt med:

– De kan alltid ringa mig.