Förra lördagen drog Melodifestivalen i gång – igen, höll jag på att skriva.

För oss som inte ser musiktävlingen som årets höjdpunkt känns det som att den dyker upp oftare än så.

Det sägs att den bara är sex veckor lång, men i själva verket pågår den under hela våren.

Det är ståhej när startfältet presenteras: ”Fräscht, modernt, roligt och underhållande”, utlovar Melodifestivalens överbefälhavare Christer Björkman om årets gäng, det dominerar nöjesbevakningen under alla deltävlingar och andra chansen – för att fullkomligt explodera till finalen.

Och då återstår ändå Eurovision Song Contest, som även den har styckats upp i en rad deltävlingar.

När jag för över tio år sedan jobbade på Aftonbladets nöjesredaktion uppmanades alla medarbetare att bära t-shirts med tryck i stil med ”Jag älskar Melodifestivalen” under schlagerveckorna.

Eftersom jag tyckte att det budskapet kändes förljuget för min del vägrade jag helt enkelt.

För oss som inte ser musiktävlingen som årets höjdpunkt känns det som att den dyker upp oftare än så

Jonna Sima

Efter det fick jag smeknamnet ”DN-tanten”, och det är inte ett särskilt smickrande epitet i kvällstidningsvärlden kan jag avslöja!

Därför tycker jag det är särskilt skoj att Dagens Nyheter sedan ett par år, sju närmare bestämt, har den bästa bevakningen av Melodifestivalen.

Till och med jag måste läsa DN-journalisten Hanna Fahls recensioner och krönikor om låtbidragen och artisterna inför och efter varje tävling.

Hon har lyckats hitta precis rätt tonläge.

Med lätt hand lyckas hon både vara respektfullt initierad och lagom humoristisk och raljant så att det varken blir drygt eller plumpt som det så lätt kan bli när en seriös musikjournalist ska skriva om schlagers.

Nu har Hanna Fahl också skrivit en bok med historiskt perspektiv på tävlingen: Musikfestivalen: från frack till folkfest (Max Ström).

Det är en rätt kortfattad och lättsmält exposé över tävlingens 60-åriga historia, men med Fahls signifikativt skarpögda iakttagelser.

I boken blir man också påmind om när Proggsverige protesterade så ivrigt mot tävlingens kommersialisering att SVT ställde in Melodifestivalen 1976.

Med tanke på dagens politiska utveckling mot mer repression, resta murar och ökad nationalism känns Melodifestivalen och den europeiska finalen viktigare, ja, faktiskt!, än på länge

Jonna Sima

Argast av alla över det verkar Stikkan Andersson, som inte heller framställs i någon sympatisk dager i bioaktuella Ted om Ted Gärdestad, ha varit.

Han var less på den samhällskritiska stämningen och hade sin analys klar i en intervju med Aftonbladet: ”Underhållning som inte säljer är dålig underhållning. Folk vill inte höra låtar om arbetslöshet, ensamma mammor, krig och svält och sånt.”

I dag är politiska budskap inga ovanliga inslag i Melodifestivalen, även om jag inte kan påminna mig om någon schlager om arbetslöshet.

Men numer är tävlingen queer, gränsöverskridande och folklig – med gays, kvinnor och barn som de stora målgrupperna.

Med tanke på dagens politiska utveckling mot mer repression, resta murar och ökad nationalism känns Melodifestivalen och den europeiska finalen viktigare, ja, faktiskt!, än på länge.

Varje rosaboaviftande motståndsrörelse mot brunnosiga nättroll och machomuckande världsledare behövs mer än någonsin.