Fast i ingenmansland mellan krig och fred

Västsahara Det är en råkall vinterdag. Östanvinden piskar ökensanden och ett stickigt puder lägger sig över varelser och ting.

Shaia Wali håller sig inomhus vid kontrollbordet med lurarna över slöjan.

Hon har ena ögat på ljudvågorna på skärmen, det andra på kvinnorna inne i studion.
– Nu talar de ur hjärtat, mumlar hon nöjt, den där frågan fanns inte med på listan jag gav dem.

Shaia Wali är 29 år. Hon har pluggat datavetenskap, läser engelska på fritiden, gör ett eget radioprogram och har hundra drömmar som omgivningen gör sitt bästa för att kväva.

– Om du försöker dra igång ett projekt på det här stället får du allt och alla emot dig, konstaterar hon.
– Folk här är så trötta och frustrerade. Jag får alltid höra att allt jag gör är meningslöst.

Ingen fred, men inte heller krig. Så brukar Västsaharakonflikten beskrivas.

Den tog sin början på 70-talet, när befrielsens vindar svepte över den afrikanska kontinenten.

I det område som kallades ”Spanska Sahara” hade självständighets­rörelsen Polisario bildats 1974, och befolkningen räknade med att få styra sitt eget land när Spanien drog sig tillbaka året därpå.

Men så blev det inte.

Det är min plikt att följa i deras fotspår.

I stället gick Marocko in och ockuperade området, och ett 16 år långt och blodigt krig med Polisario tog vid. Först 1991 tecknades ett avtal om eldupphör.

Tiotusentals västsaharier befann sig då i flyktingläger i öknen i grannlandet Algeriet, där de fått en fristad.

Polisario skrev under vapenvilan med löfte om en folkomröstning där västsaharierna själva skulle få avgöra om de ville ha självständighet eller tillhöra Marocko.

Men det blev inget med det heller.

Västsahara är fortsatt ockuperat. Flyktingarna är kvar här i den ogästvänliga öknen, helt beroende av nödbistånd från FN. Nya generationer unga växer upp på flykt. Statslösa. I limbo.

Känsligt läge i Västsahara

Global

Mohamed Sedelalem och hans vänner halvligger på golvet i familjens tält och röker och kokar te. Det gör de för det mesta. Alla är i 20-årsåldern. Ingen har gått ut gymnasiet.

– De flesta tycker att det är meningslöst att plugga. Du ser ju själv – det finns massor av ungdomar med fina diplom här i lägren men de är lika arbetslösa för det, säger Mohamed Sedelalem, som själv lever på ströjobb, som att tillverka tegelstenar och hjälpa till på olika byggen.

Det finns ingen framtid här, det är svårt att bilda familj.

Västsaharier kan studera gratis i Algeriet, men de har inte rätt att arbeta. Efter examen återstår därför inte mycket annat än att återvända till lägren och arbetslösheten.

Enligt en undersökning som danska flyktingrådet, DRC, gjorde förra året är 64 procent av hushållen i lägren att betrakta som fattiga eller extremt fattiga.

Det innebär att max en person i hemmet har ett stadigvarande jobb.

– Det finns ingen framtid här, det är svårt att bilda familj, vissa unga börjar göra dumma grejer, som att smuggla droger, säger Mohamed Sedelalem.

Alla killarna i tältet föddes efter vapenvilan, och har egentligen inget minne av en tid då människor kände hopp. Bland unga västsaharier är stödet för ett nytt krig massivt.

– Vapenvilan byggde på lögner, den här konflikten kan bara lösas med raketgevär, säger Abd Lajalil.

Han gick med i Polisarios armé redan som 17-åring, för att ha något att göra. Han har aldrig varit gladare än i augusti förra året, då spänningen mellan Polisario och Marocko tillfälligt ökade, och de båda parterna mobiliserade.

– Vi sköt i luften för att fira, vi trodde att vi skulle gå i krig igen, allt gick från tristess till glädjerus på en minut.

Men efter påtryckningar från omvärlden drog Polisario och Marocko sig tillbaka och allt återgick till det gamla.

Inget krig. Men inte heller fred.

Shaia Wali packar ihop och stänger noggrant dörren till studion för att hålla sanden ute. Hon ska tillbaka till den butik som hon driver tillsammans med sin mor.

– Vi kan ha olika åsikter om mycket men hon är min största före­bild, hon uppfostrade oss barn på egen hand, säger Shaia Wali ömt.

Modern kommer från en nomadfamilj, giftes bort som elva­åring och fick aldrig gå i skola. Men när kriget bröt ut lämnade hon sin man, anslöt sig till Polisario, blev drivande i kvinnorörelsen och lärde sig både att läsa och skriva.

– Hon berättar ofta hur hon på den tiden gick i byxor, hur kvinnor körde lastbilar och byggde hus. Det var de som skapade och drev flyktinglägren, männen låg ju vid fronten, säger Shaia Wali.

Men när vapenvilan slöts återvände soldaterna till lägren. Några kvinnliga murare och mekaniker behövdes inte längre, det fanns ju inte tillräckligt med jobb ens åt männen.

Svenska företag kritiseras för handel i Västsahara

Global

Med åren har jeansen bytts mot slöjor och kvinnorna har allt mer återvänt till hemmets domäner.

– Det finns egentligen inga lagar eller regler som hindrar oss, men du ser aldrig en kvinna köra lastbil längre, allt har liksom avstannat, säger hon och knyter slöjan över ansiktet för att skydda sig mot blåsten.

På muren bakom henne syns en stor målning av den västsahariska sångerskan och aktivisten Mariem Hassan, som dog 2015.

Shaia Wali driver ett projekt där hon utbildar skolbarn i jämställdhet, och medan hon flyktigt betraktar väggmålningen, konstaterar hon att ingen gav de västsahariska kvinnorna något gratis.

– De organiserade sig, tog plats och visade att de var kapabla till allt. Det är min plikt att följa i deras fotspår.

Text: Anna Roxvall/frilansjournalist
Foto: Johan Persson/frilansjournalist