Arbetet Global

Få nyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global och Erik Larsson och Linda Flood.

I augusti förra året ryckte väpnade styrkor från båda sidor fram genom ökenlandskapet, rakt igenom buffertzonen som upprättats av FN.

Det stannade endast 100 meter ifrån varandra. Öga mot öga.

På ena sidan marockansk militär. På andra sidan den västsahariska rörelsen Polisario. Många befarade att detta kunde bli slutet på vapenvilan från 1991.

Upptrappningen 2016 skedde efter att FN-förhandlingar om en lösning på konflikten gått i stå.

Idag finns tecken på att situationen kan ha förändrats.

I augusti utsåg FN Tyskland förre president, Horst Köhler, som ny observatör för Västsahara. I våras skrev också den svenska utrikesministern Margot Wallström att FN prioriterar en lösning av konflikten efter att Antonio Guterres tillträdde som FN:s nye generalsekreterare vid årsskiftet. I april antog också FN en resolution för att återuppta förhandlingarna.

Den 4 oktober lyftes också, på ett möte i FN:s generalförsamling, flera röster iför att driva på för en folkomröstning om Västsaharas självständighet.

Svaret från Marocko blev dock detsamma som många gånger tidigare.

– Den frågan är begraven sedan länge, svarade Marockos FN-ambassadör Omar Hilale, rapporterar flera medier.

Frågan om Västsahara är mycket känslig. Inom arbetarrörelsen i Sverige och många andra länder finns ett tryck på att Västsahara ska erkännas som land.

Den socialdemokratiska regeringen deklarerade dock förra året att det inte var aktuellt eftersom regionen inte anses uppfylla folkrättsliga förutsättningar.

Frankrike, som stödjer sin forna kolonialstat Marocko, är dessutom stark motståndare till att Västsahara blir ett eget land. Många västländer vill inte heller stöta sig med Marocko eftersom de då riskerar att mista en viktig allierad i kampen mot terrorism.

Samtidigt så malar den humanitärt svåra situationen på. Konflikten har medfört att många i Västsahara har flytt till grannlandet Algeriet där uppskattningsvis 160 000 nu bor i svårtillgängliga flyktingläger i öknen som upprättats sedan mitten av 1970-talet.

Den humanitära situationen är svår. Vatten är en bristvara och människorna är beroende av bistånd för att klara sig.