Det har inte undgått någon att det pågår en utredning av rätten att vidta stridsåtgärder. Efter arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons utspel efter nyår om att en inskränkning av strejkrätten troligen behövs för att lösa krisen i Göteborgs containerterminal, har en tydlig spricka uppenbarat sig inom arbetarrörelsen.

Den socialdemokratiska regeringen måste nu backa och inse att man blivit gisslan i Svenskt Näringslivs utpressningskampanj. Förändringar i konflikträtten riskerar att leda till en obalans mellan parterna på arbetsmarknaden, som knappast löser krisen på APM Terminals men istället äventyrar den svenska modellen.

Den 17 januari kunde SVT:s Uppdrag Granskning avslöja att containeroperatören APM Terminals tillsammans med andra starka näringslivsintressen planterade förslaget om att inskränka strejkrätten hos regeringens företrädare redan under 2016.

Det kommunala hamnbolaget Göteborgs Hamn har i sin tur aktivt deltagit i den strategiska planeringen av en massiv politisk kampanj. Den kröntes med sommarens sex veckor långa lockout, då APMT utestängde sin personal utan lön och bommade igen Nordens godsnav i 371 timmar.

Samhällsägda Göteborgs Hamn har alltså uppmuntrat APMT:s ovilja till kompromisser och medvetet offrat mängder av arbetstillfällen och egna volymberoende intäkter i mångmiljonklassen. Allt för att med konflikten som murbräcka tvinga fram lagändringar.

Sedan APMT tog över verksamheten 2012 har både volymer och produktivitet i containerterminalen fallit år för år. Produktionskrisen tog sin början långt innan den uppmärksammade konflikten och saknar motstycke i hamnens moderna historia.

Några av förklaringarna är den eftersatta skötseln av kranar, maskiner och infrastruktur, en sluten och extremt toppstyrd organisation samt ett havererat it-system.

Försämrad arbetsmiljö, ineffektiva bemanningslösningar och stelbenta schemaupplägg är andra viktiga faktorer som begränsat tillförlitlighet, flexibilitet och service för kunderna.

Samtidigt noterade de två andra terminalerna i Göteborgs ytterhamn rekordvolymer under högkonjunkturens 2017. Det är alltså inte i hela Göteborgs hamn det råder krisläge, utan enbart hos APMT.

När vi hamnarbetare sagt nej till att tillsvidareanställd personal sägs upp och sedan omedelbart kallas in igen för att utföra sina tidigare arbetsuppgifter som timanställda eller i otrygga bemanningslösningar, svarade APMT med att attackera majoritetsfacket och trakassera våra medlemmar. Arbetsgivaren vägrar att kompromissa eller ens förhandla med den organisation som 85 procent av företagets hamnarbetare själva valt att vara medlemmar i.

Det är få som känner till att det är arbetsgivarnas stridsåtgärder som stått för 98 procent av de förlorade arbetsdagarna i 2017 års konflikt. Vår enda strejk, som varade i åtta timmar, genomfördes i januari för ett år sedan. Men produktionskaoset har fortsatt att eskalera.

Flera mycket allvarliga arbetsplatsolyckor har följts av att de drabbade lämnats vind för våg, utan någon som helst uppföljning eller rehabilitering. En småbarnspappa fick sparken efter elva års arbete för att han delat en bild på en lastbilskö på Facebook.

Åtta mångåriga anställda valdes ut till ett särskilt ”straffgäng” med många tusen kronor lägre månadslön än sina kollegor, uppmanade att säga upp sig själva och hitta andra jobb. Listan kan göras lång.

Vi har under lång tid märkt, och nu har även Uppdrag Granskning visat, att företaget försöker provocera fram ytterligare konfliktåtgärder från Hamnarbetarförbundet för att få draghjälp i den politiska kampanjen mot strejkrätten.

Företaget och Svenskt Näringsliv, öppet påhejade av tunga företrädare från Moderaterna, förespråkar nämligen en ny ordning, där det är företagsledningen och inte de anställda själva som ska välja vem eller vilka som ska anses föra arbetstagarnas talan.

Vad konflikten, och även regeringens utredning, egentligen kommit att handla om är rätten för de anställda att kunna påverka arbetsvillkor och arbetsmiljö i en situation där ett annat fackförbund har tecknat kollektivavtal.

Den möjligheten har Hamnarbetarförbundet i många andra hamnar i landet men inte hos APMT.

Ett av världens rikaste hamnföretag har med sitt agerande försatt hela den svenska utrikeshandeln i en slags gisslansituation.

Budskapet från APMT och Svenskt Näringsliv kan knappast tolkas på annat sätt än att om Sverige inte överger den svenska modellen, där parterna kompromissar för att komma överens, kan bolaget och dess allierade åter strypa samhällets behov av transporter genom Göteborgs containerhamn.

Den konfliktnivå som tvingats fram är extrem och onödig. Dialog, delaktighet och samarbete fungerar hos andra terminaloperatörer med samma fackliga sammansättning i Göteborg och övriga Sverige.

Vi har i många svenska hamnar under årtionden haft en fungerande förhandlingsordning och system med skräddarsydda scheman, där vi också gått med på att en femtedel av arbetsstyrkan ingår i en extremt flexibel så kallad blixtstyrka utan anställningsskydd eller garanterad lön.

Vi är givetvis också beredda att teckna ett eget kollektivavtal eller ingå i någon form av avtalskartell eller trepartslösning tillsammans med andra fackförbund för att ge branschen heltäckande fredsplikt.

Företagets och medlarnas bud om så kallade hängavtal måste vi däremot avböja, eftersom de inte ens skulle ge Hamnarbetarförbundet rätt att förhandla om medlemmarnas villkor.

Att förändra konflikträtten och i praktiken ge företag som APMT rätt att välja sin fackliga motpart utan hänsyn till de anställdas egna val av facktillhörighet, är en farlig väg att gå. Det kommer att skapa en obalans mellan parterna, men också öppna för att oseriösa företag startar så kallade gula fackföreningar.

Organisationer som på pappret är fackförbund, men som i realiteten styrs av arbetsgivaren och där syftet är att kunna försämra villkoren för de anställda utan att möta motstånd.

Det är inte möjligt att skapa någon sorts särlagstiftning för Hamnarbetarförbundet.

Det skulle strida mot internationella konventioner som Sverige har skrivit på. En inskränkt strejkrätt skulle drabba undersköterskor, brevbärare och ekonomer lika mycket som oss hamnarbetare.

Riksdag och regering får nu inte låta näringslivets smutsiga spel kring Nordens största hamn tvinga fram en urholkning av den svenska modellen. Särskilt inte eftersom det inte löser containerhamnens effektivitetsproblem.