Tänk dig ett arbete där du slipper all stress, inte behöver lyfta dina skadade armar i stort sett alls, får arbeta i din egen takt, egentligen inte behöver leverera någonting och får en specialstol för att avlasta skadorna i armar och rygg.

Då har du tillräckligt med arbetsförmåga kvar för att kastas ut ur sjukförsäkringen.

Att det här beskrivna jobbet inte finns och aldrig har funnits tar Försäkringskassan inte med i sin bedömning.

Denna hårda prövning drabbar främst LO-anslutna.

Vi journalister skulle ju i princip kunna arbeta även om vi låg på sjukhus med brutet ben, bara vi hade ett batteri till datorn eller ett vägguttag tillräckligt nära sängen.

Det är en arbetssituation som är fullt möjlig, om kanske inte helt optimal ur ergonomisk synvinkel.

Men de som framför allt drabbas av kravet att – trots sjukdomar och skador – ta jobb som inte finns är inte journalister, det är LO-kollektivet.

Och det är allvarligt att vi i den tillämpning vi möter från Försäkringskassan hittar arbetsbeskrivningar som helt enkelt är falsifierade. Ren nonsens.

Och när Försäkringskassan hittar på egna jobb som inte existerar endast för att kunna dra slutsatsen att ”en viss arbetsförmåga” finns kvar och därmed hitta ett skäl till att avslå sjukersättning är vi ute i rätts-säkerhetens gränsland.

Kan förskollärare ringa och säga att de jobbar hemifrån resten av veckan?

Naturligtvis inte. Jobbförutsättningar som är falska har inte i en rättsstat att göra.

Här måste socialminister Annika Strandhäll snart komma med en förändring, i första hand för att inte fler LO-anslutna, som undersköterskor och andra inom vården, ska hamna i samma utförsäkringskarusell där sjukavslagen motiveras med att Försäkringskassan har hittat fiktiva och påhittade jobb som personen skulle kunna ha tagit om de fanns.

Men också för att Försäkringskassan inte har något regelstöd i sin hårda tolkning.

Detta är ju, som sagt, ett falsarium. Enligt regelverket ska Försäkringskassan pröva arbetsförmågan mot på arbetsmarknaden förekommande arbeten. Alltså mot arbeten som verkligen finns.

När så inte görs driver LO-TCO rättsskydd just nu ett par ärenden som pilotfall för att få Försäkringskassans tolkning rättsligt prövad.

Men varför har detta accentuerats just nu? Det är ju under en socialdemokratiskt ledd regering som dessa missförhållanden blommar upp.

Enligt socialminister Annika Strandhäll, som i måndags framträdde på ett LO-seminarium om sjukförsäkringen, har inga regler ändrats, men däremot har tillämpningen intensifierats.

Tidigare, under Alliansens sista år vid makten, beskriver hon en rutin där alltför få ärenden över huvud taget togs upp till omprövning, i strid mot reglerna.

Nu har Försäkringskassan med mer resurser kunnat arbeta i kapp. Därav den förmodade ökningen, enligt Strandhäll.

Det är en tvivelaktig förklaring. En betydligt mer sannolik förklaring är att regeringen samtidigt ålagt Försäkringskassan att sänka den genomsnittliga sjukfrånvaron till max nio dagar per år.

Här finns det riktiga incitamentet för att avslå sjukfall.

Med en påhittad arbetsuppgift som ännu ingen har upplevt men som skulle kunna vara möjlig att utföra för den sjuke eller utslitne LO-arbetaren kan Försäkringskassan avslå sjukfall med det enligt regeringens plan nöjsamma resultatet: att sänka sjuktalet.

De lyckas då beta av fall samtidigt som de sänker sjuktalen. En win-win-situation för Försäkringskassan. Men knappast för den sjuke LO-medlemmen.

Efter kritik har Annika Strandhäll nu varslat om att en ändring ska komma runt sjukförsäkringen men utan att precisera vad som ska ske.

När vi om snart bara få dagar går in i valåret 2018 är det hög tid att ge besked.