Intrikat pussel med alltför många sprickor

Det är svårt att fantisera ihop en mer samtida karaktär än den Edmond Kirsch som Dan Brown byggt sin senaste spänningsroman om Robert Langdon runt.

Han är miljardären som uppfunnit förbluffande ny artificiell intelligens och dessutom parat sin tekniska briljans med en enastående känsla för vad som kommer att ske i framtiden.

Och så hatar han Gud. Eller, än mer, alla organiserade religioner och deras dogmatiska teoribyggen som enligt honom förslavat människan.

Ett förtryck som han nu, i ett enda storslaget ögonblick, ämnar befria mänskligheten från genom att avslöja de sanna svaren på de eviga frågorna: ”Varifrån kommer vi?” och ”Vart är vi på väg?”.

Ja, ni hör ju, det är rätt så corny, precis som det ska vara i en tegelsten av Dan Brown.

Hans kvaliteter ligger ju just där, i en rätt så kittlande sammansmältning av populärvetenskap, konspirationsteorier, lättsmält idé- och kulturhistoria. Och så lite lagom spänning på det.

Denna gång har han valt Spanien som spelplats, där det finns ett tungt katolskt arv och en fascistisk 1900-talshistoria för Brown att spinna sin intrig runt.

Några hundra sidor in i boken är man fortfarande beredd att ha överseende med att museichefen Ambra Vidal, berättelsens enda kvinnliga karaktär, är klyschigt ”bländande vacker”.

Den haltande grundpremissen är mer svårsmält: varför skulle världens troende bli skakade i grunden av några som helst vetenskapliga fakta när själv konceptet tro betyder att det är motsatsen till vetande?

Men det intrikata pussel som Brown ålagt sig att lösa är trots allt fängslande.

Prosan är död som drivved och besattheten av detaljer är enerverande, ändå rusar läsningen längs hans utlagda spår med små folkbildande utvikningar om konst och historia.

När osannolikheterna pyst fram i alltför många sprickor i väven, då slutar denna rätt så märkliga farkost