Motståndet växer mot Dutertes drogkrig

Regnet öser ned på ett par nedtrampade rosor på en trottoar utanför en kyrkogård. En äldre kvinna har sökt skydd under ett litet tak där hon tänder stearinljus för att hedra de bortgångna. Andra flyr ovädret under rusningstid i centrala Manila. Men många är också på väg till kyrkor för att delta i eftermiddagsbönen. Utanför en kyrka står en skylt med ett budskap.

”En nation som dödar sina egna barn är en nation utan hopp”.

Den 16 augusti miste tolv personer sina liv under en uppmärksammad drogräd. Bland offren hittades 17-årige Kian delos Santos. Dagen därpå försvann ytterligare två tonåringar som påträffades döda flera veckor efter. Poliser i Caloocan står misstänka men ingen har ställts inför rätta.

”För barnens och de fattigas skull, stoppa de systematiska morden och spridningen av terrorväldet! Till minne av de som dödats, låt oss börja helandet av vår blödande nation”, skrev ärkebiskopen Socrates Villegas i ett uppmärksammat brev i september.

Fördömandet från Filippinernas mest inflytelserika institution ekade över landet och samma månad marscherade tusentals kyrkomedlemmar och studenter i protest mot polisen och president Rodrigo Duterte.

Men trots frekventa protester har presidenten och hans hårdföra politik fortfarande ett stort folkligt stöd. En undersökning av filippinska SWS (Social weather station) utförd 23-27 september visar att 71 procent av de svarande är nöjda med regeringens politik i nuläget. Däremot har stödet dippat med 4 procentenheter sedan juni medan missnöjet har växt med två procentenheter – från 11 procent till 13 procent.

Den 5 november genomfördes en ny protestmarsch för de som fallit offer för det utomrättsliga dödandet. Marschen var också startskottet för en 33-dagars kampanj för att ”läka nationen”. I sammankomsten deltog uppemot 20 000 människor med bland annat ärkebiskopen Socrates Villegas i spetsen tillsammans med anhöriga till knarkkrigets dödsoffer.

En av de anhöriga är Lea Calano, vars kusin Jomar Mondido sköts till döds i februari av gärningsmän som ännu går fria. Arbetet Global träffade henne i samband med en presskonferens i Caloocan förra veckan då hon berättade om sin sorg.

– Det var en mardröm. Jag kunde inte tro att det var sant, att det var min kusin som blev dödad. Med rädslan att se fler döda på gatorna eller själv bli utsatt vågar jag inte längre gå hem till min familj, sa Lea Calano.

Hon är nu medlem i Akbayan youth, en självständig ungdomsgrupp med ungefär 8 000 medlemmar som är mellan 15 och 30 år. Den härstammar från det socialdemokratiska partiet Akbayan.

Justine Balane är internationell sekreterare för Akbayan youth och betonar att allt fler ungdomar deltar i rörelser som motkraft till Rodrigo Dutertes ”brutala” politik. Framförallt efter att många dödats utan att det har funnits bevis på narkotikainblandning, menar han.

– De förstår att något är fel och reagerar på det. Det är nog nu, säger han med ett bestämt ansiktsuttryck.

För samma organisation arbetar generalsekreterare Shamah Bulangis. Hon berättar att hon inte låter sig tystas av de hatmejl hon får i sociala medier för sitt engagemang i protester. Med en hårdhudad kommentar understryker hon vikten av att kritisera.

– Vi protesterar mot de utomrättsliga avrättningarna. Mot diktatorskap. Mot dödsstraff och det militära undantagstillståndet. Vi kräver rättvisa och kommer att fortsätta protestera mot presidenten tills rättvisa har skipats, säger Shamah Bulangis.

Carlo Falk/frilansjournalist