Visst, nu backar Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling från sitt kritiserade uttalande ”vad fan får jag för (skatte)pengarna” och skriver på Svenskt Näringslivs hemsida orden: ”Det var slarvigt uttryckt. Sverige har en generellt fungerande välfärd”,

Dessa ord har troligen långt tidigare bankats in i Leif Östlings huvud av någon kommunikatör på Svenskt Näringsliv och får betraktas som en politiskt korrekt gäspning.

Alltså vad Östling reflexmässigt borde ha lärt sig svara, även om reflexen låste sig när han överrumplades av Uppdrag Gransknings fråga och det ur hans mun i stället råkade ploppa ut vad han egentligen tycker om svensk skatt.

Men sedan skriver han något intressant, och faktiskt helt riktigt:

”Fri rörlighet för kapital gäller inom EU. Den som hävdar motsatsen har bevisbördan här eftersom det är att hävda att det är olämpligt att följa gällande lagstiftning och EU-rätt”.

Och här finns pudelns kärna.

Inom EU hör vi ibland propåer om att skattenivåerna borde harmoniseras mellan EU:s stater så att ingen kan smita från skatten genom att placera sina pengar där skatten är lägst.

Men skatter är samtidigt grunden för vilken politik varje stat vill föra. Det räcker med att jämföra dagens rödgröna svenska regering med den tidigare Alliansregimen.

Ska vi skapa en bra välfärd där ingen ska svälta genom att ta ut en rimlig skatt av alla, vare sig det sker genom skatt på arbete, kapital eller konsumtion? Eller ska vi låta fattiga och sjuka svälta ihjäl, privatisera välfärden och i stället låta dem som kan njuta av sänkta skatter?

Detta avgörs i varje land var för sig genom allmänna val.

Ska vi harmonisera skatterna inom EU måste vi alltså också harmonisera politiken. Och det vill knappast någon.

Däremot är harmonin fullkomlig på ett annat område. På 1980-talet lyckades världens banker och kapitalägare förmå politiker över hela västvärlden att låta kapital strömma fritt över gränserna.

Arbetet med att påverka politikerna var en ganska grannlaga uppgift. Det tog tid, och en fullkomligt hisnande summa lades på lobbying som var så utstuderad och verkningsfull att många politiker faktiskt på allvar trodde på de fagra löftena om ständigt ökad tillväxt och en massa nya jobb i hemlandet, bara kapitalet fick röra sig fritt och dessutom utan beskattning mellan länder.

Det här innebär att vi nu har två system som kolliderar med varandra. Beskattningen ligger kvar på varje stat för sig, medan kapitalet flödar fritt över gränserna.

Och personer med stort kapital placerar då sina pengar i de länder som har lägst skatt på kapital.

Till exempel på Malta, som Leif Östling har gjort. Skatten som ska bekosta skolor och sjukvård får någon annan betala, alltså de som inte har något kapital, det vill säga arbetare.

Att i det läget tro att Leif Östling och andra kapitalägare självmant ska låta moral, etik och empati styra är nog tyvärr otänkbart. Vi får fortsätta i förvissningen om att ”Vad fan får jag” är ett sannare uttryck för kapitalägare som Östling än den inlärda ramsan om ”generellt fungerande välfärd”.

Kritik från näringslivet mot Leif Östling

Nyheter

Därmed finns bara en väg att gå. Det är att återinföra en tröghet i kapitalflödet, antingen genom skatter eller andra begränsningar, och att kraftigt höja skatten på kapital. Problemet är naturligtvis att detta måste ske enligt en internationell överenskommelse, men det blir mer och mer nödvändigt att en sådan överenskommelse måste arbetas fram.

Som den franske ekonomen Thomas Piketty visar i sin bok ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” pågår en kontinuerlig dränering av kapital, från staternas skattkistor till privata kapitalägare.

Gör vi ingenting kommer alltmer av vårt samlade kapital att föras över till allt färre kapitalägares privata konton och allt mindre kommer att finnas kvar för att finansiera vår gemensamma välfärd.

I Sverige har vi tack vara starka fackföreningar ändå lyckats få en relativt god inkomstökning även för arbetare. I många andra västländer har dock arbetarklassens inkomster stått stilla medan välfärden alltmer monterats ned.

Utvecklingen är därmed mycket gynnsam för högerpopulism och ökade motsättningar.

Visst, det är inte lätt, men för att rädda välfärd och rimliga arbetsinkomster måste vi stampa ut kapitalägarnas skattesmitarsyndrom ur västerländsk lagstiftning och sluta nya hårda kapitalskatteregler över nationsgränserna.