”Wikström (L) blandar bort korten”
Liberalerna i Europaparlamentet har inte lyssnat på funktionsrättsrörelsen, utan på företagslobbyisterna. Det skriver EU-politiker Malin Björk (V) i slutreplik till Cecilia Wikström (L).
EU-parlamentariker Malin Björk (V).
SLUTREPLIK. Cecilia Wikströms svar (18/9) på min artikel (14/9) inför omröstningen om ”tillgänglighetsdirektivet” i EU-parlamentet, är ett exempel på debattakrobatik.
Wikström undviker nämligen att skriva om utskottsförslaget som min artikel handlade om.
Artikeln publicerades samma dag som direktivförslaget skulle voteras i plenum.
Wikström skriver i stället om det slutgiltiga beslutet i plenum, där de värsta försämringarna i utskottsförslaget röstades bort.
I det inre marknadsutskottets eget röstprotokoll klargörs att det var med siffrorna 20 mot 17 som Wikströms danske partivän Lökkegaards förslag antogs med alla försämringar för de funktionshindrade.
På ena sidan stod liberala ALDE-gruppen i allians med högergruppen EPP. På andra sidan stod socialdemokrater, vänstern och de gröna.
Wikströms danske partivän Lökkegaard ville till exempel ta bort tillgänglighetskrav för den byggda miljön.
Det vill säga hinder som gör det fysiskt omöjligt att ta sig fram i rullstol skulle få vara kvar. Ingen funktionsrätt där inte.
Det är inte socialliberal politik. Det är högerpolitik för att kortsiktigt gynna företagsintressen.
Det röstades igenom i utskottet, bland annat av Jesenko Selimovic, som är svenska Liberalernas utskottsrepresentant.
Men det avslogs sen till stora delar i plenum – även om jag personligen önskat ännu skarpare tillgänglighetskrav för den byggda miljön.
Wikströms partivänner fick i utskottet också igenom undantag för små och medelstora företag.
Det är enligt EU:s egen statistik 99 procent av alla företag i EU. Lökkegaard lyssnade inte på funktionsrättsrörelsen i EU. Han lyssnade (och lydde) företagslobbyisterna.
Men i plenum ändrades detta till att enbart handla om mikroföretag. Plenum gjorde därmed förslaget bättre, även om jag också där hade önskat skarpare skrivningar.
Jag menar nämligen att människor med funktionsnedsättningar också ska ha rätt att komma in på en pizzeria.
Wikström är arg för att jag påstår att liberalerna ”springer näringslivets ärenden”. Men det är ju inte bara jag som påstår det.
Wikström måste, liksom jag själv, ha fått massor av brev och uttalanden från både den svenska funktionsrättsrörelsen och deras organisationer på EU-nivå.
Alla var de kritiska till inre marknadsutskottets kortsiktiga företagsanpassade förslag.
De synskadades riksförbund skrev till exempel: ”Utskottet har satt näringslivets krav framför mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.”
Att resultatet i plenum trots allt blev hyfsat, men långtifrån heltäckande, berodde alltså på att Wikströms danske partiväns eländiga förslag kraftigt förändrades.
Och så skedde tack vare funktionsrättsrörelsen i Europa och alla deras aktivister, som satte press på EU-parlamentarikerna till höger i plenumsalen (det vill säga ALDE och EPP).
Med personliga möten, brev och uttalanden lyckades dessa aktivister vinna över tillräckligt många röster för att skapa en progressiv majoritet i flera, men inte alla, delfrågor.
Frågan Cecilia Wikström borde ha svarat på är om hennes svenske partivän Jesenko Selimovic gjorde rätt när han röstade för deras danske partivän Lökkegaards funktionsrättsfientliga förslag i det inre marknadsutskottet?
Frågan går faktiskt att besvara med ett enkelt ja eller nej.
