Jag blir rädd och ledsen, men tyvärr inte förvånad när jag tar del av tidningen Arbetets artikel om arbetare i LO-kollektivet som lägger sin röst på SD. Det är ju orimligt på så många sätt.

Men flyktingfrågan verkar helt grumla ögonen på dessa människor så till den milda grad, att de inte ser att partiet har en direkt arbetarfientlig agenda.

Arbetare och fackets inflytande på arbetsplatsen försvagas oundvikligt med SD-politik. Än mer orimligt blir det när jag läser argumentet Liselott Svensson har för sitt ställningstagande; ”Jag blir rädd när jag tänker på vad som ska hända med välfärden som vi byggt upp”.

SD har fått fäste bland arbetarna

Politik

Jag kan slita mitt hår när jag läser detta. Vilka menar hon är ”vi” här?

Arbetare som organiserat sig i fackförbund och vänsterpolitiker som med näbbar och klor skapat och försvarat ett mer solidariskt samhälle och i förlängningen välfärden?

Hur kan då det diametralt motsatta uppfattas som frälsning för vårt välbefinnande?

Björn Molin

Är det dom hon menar? Det måste det vara, för det är så det gått till. Hur kan då det diametralt motsatta uppfattas som frälsning för vårt välbefinnande?

För det är inte SD som har svaren i de här frågorna. Jag kan omöjligt förstå hur ett parti som vill låta obegränsade vinster plockas ur välfärden, för att i stället hamna i fickorna på ägarna, kan lindra Liselotte Svenssons rädsla för att systemet försvagas.

Antagligen har hon lyssnat på SD-företrädaren Stefan Andersson som oblygt förvanskar verkligheten med orden; ”Vi är ett parti som företräder svenska medborgare. Vi sätter våra skattebetalare i första hand”.

Nej Liselotte Svensson, det är inte en mörkblå politik med brun botten som har svaren på LO-kollektivets medlemmars umbäranden, utan det är en offensiv vänsterpolitik och fackförbundens utrymme som skapar trygga jobb och en välfärd för alla.