Alliansens förslag om att lagstifta om sänkta lägstalöner är precis så exceptionellt som det verkar. Rimliga lägstalöner är nämligen nödvändiga för att hålla svenska företag konkurrenskraftiga.

Men sänkta lägstalöner skulle också få andra arbetares löner att på sikt försämras. Låga lägstalöner försvårar alltid för andra arbetare att få upp sina löner.

Det här vet både arbetsgivare och arbetstagare. Vid de centrala löneförhandlingarna är därför debatten om var lägstalönerna ska hamna en mycket viktig fråga. Det är en del av det återkommande förhandlingsspelet.

Allianspartierna har naturligt nog alltid ansett att lägstalönerna måste hållas nere.

Men i slutänden har de som i alla länder med utvecklad ekonomi låtit parterna själva besluta över lönerna genom förhandlingar utan politisk inblandning.

Det är alltså inget unikt för Sverige att politikerna håller sig ifrån lönebildningen. I en del länder finns lagar om minimilöner och i andra upphöjs de avtalade lönerna till lag, men lönenivåerna bestäms genom förhandlingar mellan parterna.

Alliansens förslag om att nu bryta denna ordning och lagstifta om lönesättningen är alltså ett förslag utan motstycke bland västvärldens stater. Lagen ska sänka lägstalönerna för vissa utvalda grupper med 30 procent, är Alliansens förslag.

Sänkningen försvaras med att 30 procent av arbetstiden kan ses som utbildning, men någon utbildning finns över huvud taget inte med i någon form i förslaget.

Resultatet blir 100 procent arbete till 70 procent av lönen.

I och med att Sverigedemokraterna nu sluter upp bakom Alliansens förslag finns en riksdagsmajoritet för att införa en lönesänkarlag. Vi vet därmed vad som står på spel i valet 2018.

Att Alliansen säger att de vill införa lagen bara om parterna själva inte kommer överens om sänkta löner förändrar inget.

Om politikerna lovar sänkta löner finns ju ingen anledning för arbetsgivarna att över huvud taget komma till förhandlingsbordet: Den härliga gåvan står ju redan framställd: Strunta i att förhandla så sänker vi lönen.

Och Svenskt Näringsliv gör följaktligen – ingenting. Förhandlingsbordet står tomt. LO:s utsträckta hand från i februari i år förblir obesvarad.

Alliansens förslag ska gälla två grupper, ungdomar och nyanlända. Syftet sägs vara att få dessa grupper i arbete. Men här finns grova felaktigheter:

1. Eftersom det gäller en sänkning av lägstalönerna kommer det att påverka alla löner inom samma avtalsområde.

2. Ungdomsarbetslösheten har sjunkit stadigt och snabbt under de senaste åren. Nu är den nere i den lägsta nivån på 14 år. Ungdomar är den grupp som lättast får nytt jobb när de blir arbetslösa. Perioderna av arbetslöshet blir dessutom allt kortare för de ungdomar som söker jobb.
Att då påstå att lönerna för unga måste sänkas för att de ska få jobb verkar alltså helt sakna verklighetsförankring – om vi inte förstår att förslagets egentliga syfte inte alls handlar om ungdomar utan om att sänka allas löner.

3. För att få in nyanlända på arbetsmarknaden måste utbildning vara prio ett när företagen nu skriker efter arbetskraft. Vi har nu drygt 100 000 lediga LO-jobb i Sverige för dem med rätt utbildning. Någon utbildning finns dock över huvud taget inte med i Alliansens förslag. De vill endast sänka lönerna.

Eftersom förslaget endast gäller lågavlönades avtalsområden skapas heller ingen press nedåt på mer välbetalda arbeten.

Förslaget skapar därmed ökade klyftor i samhället utan att utbilda en enda person till något enda av de många lediga jobb som finns.

Det är synd att Alliansen med Sverigedemokraternas stöd så förblindas av sin vilja att öka klasskillnaderna att de så tydligt överger målet att skapa arbete till alla.