Siyabongile Rofu kände flera av arbetarna som dödades 2012. Men nu tycker han att stämningen är bättre på jobbet.
RUSTENBURG Klockan var halv tre på natten. Hemma i huset ringde telefonen. Sibongile Notas bror låg för döden. Några minuter senare ringde telefonen igen. Brodern hade dött.
–Han dödades av sina kollegor när han var på väg till jobbet.
Utanför fönstret ljuder trafiken. I gruvfacket Num:s lokala konferensrum i Rustenburg är det nästintill knäpptyst.
Åtta kvinnor och män sitter längs med en vägg. För fem år sedan förlorade de bröder, pappor och äkta män.
– Nu, för första gången börjar jag känna mig som människa igen, säger Sibongile Nota.
9 augusti 2012 väljer en grupp arbetare vid brittiska gruvbolaget Lonmin att gå ut i strejk. De jobbar i företagets platinagruva i Marikana, tolv mil nordväst om Johannesburg.
De kräver högre löner, 3 000 kronor i månadslön är långt ifrån fackens krav på 8 000 kronor.
Read the English version – Union conflict rages on in South Africa
Följande dagar växer protesterna. Bråket mellan anställda, företaget och polisen urartar.
Närmare tio anställda dödas eller skadas. Två säkerhetsvakter på Lonmin huggs ihjäl.
Men våldsamheterna stannar inte där.
13 augusti hittas tre döda gruvarbetare. En av dem är Sibongile Notas bror.
Detta år är ungefär 70 procent av gruvbolagets 23 000 anställda medlemmar i gruvfacket Num.
– Under lång tid hade vi krävt lönehöjningar utan gehör. Men samtidigt som ledningen på Lonmin sa att de inte kunde höja arbetarnas löner ökade deras egna löner med 18 procent. Det satte fart på protesterna, minns Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig på Num.
Sedan massakern i Marikana har Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig på gruvfacket Num, kämpat för att skipa rättvisa för de arbetare som dödades av kollegor från det rivaliserande fackförbundet Amcu.
Maktkampen mellan de rivaliserande fackförbunden Amcu och Num spårar ur. Amcu kritiserar Num för att stå för nära regeringspartiet ANC. Vid denna tid har Num en majoritet av alla medlemmar på Lonmin och är därför företagets motpart vid förhandlingar.
För att få övertag ställer Amcu radikalare krav på gruvbolaget och försöker dra med alla ut i strejk.
– De sa att vi saboterade deras strejk för att vi försökte medla med företaget. Och de sa att de skulle döda oss, säger Eric Gcilitshana.
Våldsamheterna fortsätter. Fler skadas. Fler dör.
15 augusti, sju dagar efter strejkens början, förhandlar polisen om vapenvila med demonstranterna, varav majoriteten ställer sig bakom Amcu.
Men vapenvilan uteblir.
16 augusti 2012 skjuter polis ihjäl 34 arbetare vid platinagruvan Lonmin. Arbetarna demonstrerade för bättre löner och villkor. Massakern satte landet i chock och regeringen tillsatte en speciell utredning men ännu har inga poliser åtalats för dödsskjutningarna.
Dagen efter öppnar en specialstyrka från polisen eld mot demonstranterna som har samlats på ett fält några hundra meter från gruvan. Inom loppet av några minuter har 34 gruvarbetare skjutits ihjäl. Ytterligare minst 78 är skadade.
Jag var så rädd. Jag sprang ditåt när poliserna sköt
Sydafrika är i chock. Den största massakern sedan Sharpeville 1960 skrivs in i historieböckerna.
– Jag var så rädd. Jag sprang ditåt när poliserna sköt, säger Themba Gowana och pekar med handen.
Fältet där massakern ägde rum är torrt och den gråa lerjorden är full av sprickor. Det ligger alldeles i närheten av Themba Gowanas plåtskjul. Fem år senare står han i sin trädgård och skalar potatis i en balja.
– Det är lite bättre nu. Efter strejken blev jag medlem i Amcu, de har gjort vårt arbete säkrare.
Themba Gowana sprang för sitt liv när poliserna öppnade eld 16 augusti 2012. Samma dag låg hans fru höggravid hemma. Minnena är starka men Themba Gowana har svårt att prata om massakern och jobbet i gruvan.
Han var inte ensam om att ansluta sig till Nums konkurrent. Amcu vann tusentals medlemmar i gruvan och kunde samtidigt sätta press på företagsledningen.
Efter massakern har lönerna för gruvarbetarna höjts med nästan det dubbla. Nu ligger de runt 9 000 rand, drygt 6 000 kronor. Men det är fortfarande ett par tusen mindre än vad facken kräver.
– Lonmin är okej. Fast kollegor kan bli avskedade utan varning, för att de gör något fel. Om man pratar mycket blir man avskedad. De vill inte att man ska prata …
Themba Gowana blir tyst.
Fågelsång hörs från träden och ett får bräker på avstånd.
– Jag är rädd att jag ska förlora mitt jobb.
Tvärs över grusgången utanför Themba Gowanas hus bor Siyabongile Rofu. Han har precis vaknat efter sitt nattskift i gruvan och ska sätta igång att storstäda sitt skjul.
Ett kylskåp i rostfritt stål och en stereo står intill sängen som han delar med sin bror. I taket, på en bräda, ligger tre gröna tvålar och bredvid kylskåpet står en liten diskbalja, två hinkar och två kastruller. Ena väggen pryds av en almanacka från en lokal vårdcentral.
Siyabongile Rofu är extremt noggrann med städningen. Efter en timme är han fortfarande inte klar, trots att det blå skjulet inte är större än drygt tio kvadratmeter.
Vita spetsdukar under en liten tv dammas och plastgolvet sopas och skuras.
– I natt ska jag åka hem till min fru och mina tre barn. De bor i Östra kapprovinsen och resan i minibuss tar tolv timmar.
Barnen är tolv, åtta och fem år gamla. Siyabongile Rofu har jobbat i Marikana i 15 år och tänker fortsätta lika många år till.
– Då får det vara nog, säger han.
Livet i Marikana är hårt och långsamt. Siyabongile Rofu saknar sin familj som han besöker tre gånger per år. Resan hem tar tolv timmar i minibuss. Under de 15 år som han jobbat i gruvan har han fått tre barn.
Livet efter strejken 2012 har blivit bättre. Den högre lönen gör att Siyabongile Rofu kan skicka hem mer pengar till familjen och så kan han köpa godare mat.
– Jag blev medlem i Amcu för att det är starkare och bättre än Num. Nästan alla på företaget tillhör Amcu nu.
Siyabongile Rofu kände flera av männen som dog under striderna för fem år sedan.
– Det var så dumt. Men relationen mellan arbetarna är bättre nu, anser han.
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
På Num:s huvudkontor i Johannesburg sitter Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig, och beklagar sig.
– Vi försöker rekrytera nya medlemmar men det är svårt.
Kritiken om att Num stod för nära både Lonmins ledning och regeringspartiet ANC slår Eric Gcilitshana ifrån sig.
– Vi måste ha ett bra samarbete. Utan det har vi ingen möjlighet att vara nära ledningen och påverka.
14 Num-medlemmar mördades av andra gruvarbetare före och efter massakern. Deras fall har inte tagits med i den statliga utredning som tillsattes kort därefter.
Med hjälp av egna advokater och privatdetektiver har Num försökt reda ut vad som hände dessa medlemmar.
– Vi ska hjälpa familjerna och rättvisa måste skapas, säger Eric Gcilitshana.
Tillbaka i konferensrummet i Rustenburg, några mil utanför Marikana, börjar Kefiloe Gungqwa att gråta.
– Sedan min man dog har jag inte varit lycklig, varken hemma eller på jobbet. Jag pratar inte med mina kollegor, jag bara hälsar.
Berättelsen om familjemedlemmarna i konferensrummet är inte bara tragisk för att de förlorade sina älskade. Den är dessutom märklig då de var tvungna att ta anställning vid Lonmin.
– För att ta hand om familjerna och för att försäkra oss om att deras försörjning inte påverkades negativt av tragedin anställdes en familjemedlem per avliden, säger Lonmins kommunikationschef Wendy Tlou.
Kefiloe Gungqwa torkar sina tårar. I 14 år var hon gift. En månad efter strejken i Marikana höggs hennes make ihjäl. Han var förtroendevald för Num.
– Eftersom ingen annan i familjen kunde ta min mans plats blev jag tvungen att flytta hit. Nu jobbar jag som städare och blir kränkt av mina kollegor.
Händerna i knät fingrar på den vita näsduken som är blöt av tårar. Kefiloe Gungqwa sitter på Num:s kontor men är själv medlem i Amcu.
– Jag var tvungen. Jag kände mig hotad till livet om jag inte gick med.
En liknande historia berättar Thando Nqumkana. Liksom Siphokazi Mankhala. Men Nomhle Dibakwane, som var lärare när hennes man mördades, vägrar bli medlem i Amcu.
– Jag kan inte förråda min man och gå med i ett förbund som dödade honom. Det är bra med fackförbund men man kan inte tvinga folk att bli medlemmar.
Nomhle Dibakwane säger att hon lever med konstant rädsla.
– Det är hemskt. Våra röster och historier har inte blivit hörda. Död är död. Varför görs det skillnad på de som dog i massakern och de som dog före och efter?
De allra flesta arbetare i Lonmins gruva bor i plåtskjul i området kring Marikana. I blåställ och gummistövlar kommer de hem på förmiddagarna efter sina nattskift, medan andra gör sig redo för sina arbetspass. På den torra jorden leker barn bland sophögar och lösa får och grisar.
Det är inte bara i Marikana som Amcu och Num strider mot varandra. Exemplen på dödligt våld är många. För ett år sedan höggs en medlem I Amcu ihjäl i platinagruvan Northam, lite längre norrut.
Och i höstas dödades en Num-medlem i guldgruvan Sibanye, söder om Johannesburg, av kollegor från Amcu.
–Eftersom bara ett fackförbund får tillträde till förhandlingarna med en företagsledning kommer rivaliteten mellan Amcu och Num bestå, säger Crispen Chinguno, forskare vid universitetet Witwatersrand i Johannesburg.
Lonmins kommunikationschef Wendy Tlou vill inte kommentera rivaliteten mellan fackförbunden på företaget och konstaterar att förhållandet mellan parterna bygger på ömsesidig respekt.
– Detta var tydligt i det nyligen undertecknade löneavtalet på tre år, som inte innebar några arbetsstopp.
Den politiska tystnaden efter händelserna har varit påtaglig. Inte förrän i år meddelade Sydafrikas regering att familjerna till offren för Marikana ska få ekonomisk kompensation. Och ett tiotal poliser som dödade demonstranter ska ställas in för rätta.
”Vi har väntat över fyra år på detta erkännande från regeringen. Men cheferna på Lonmin har inte hållits ansvariga för sin roll i massakern trots att vi vet att de uppmanade staten att ingripa och tillhandahöll stöd till polisen”, konstaterade Amcu när nyheten kom.
En av huvudpersonerna i skandalen i Marikana är landets vicepresident, den före detta fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa.
Sydafrikas vicepresident Cyril Ramaphosa under ett tal vid ett besök hos landets kommunistparti.
Han var en av grundarna till Num 1982. Kommande årtionden gick hans fackföreningskarriär hand i hand med politiken och näringslivet. 1994, efter Sydafrikas första demokratiska val, fick han en plats i parlamentet för ANC.
2012 satt Cyril Ramaphosa i Lonmins styrelse. Dagarna före massakern bad han om polisförstärkning till området och han kallade strejken för en feg handling. Han var också kritisk till förhandlingar med arbetarna, visar den statliga utredning som tillsattes efteråt. Men 2015 meddelades att Cyril Ramaphosa, liksom landets polisminister Nkosinathi Nhleko, friades från inblandning i dödsskjutningarna.
I maj i år bad Cyril Ramaphosa för första gången om ursäkt för sitt beteende under strejken och sa att han är villig att söka försoning med dem som han har förolämpat.
– Han påstod att strejken var en brottslig handling, men historien har visat att han har fel. Att peka ut demonstranterna som brottslingar var arrogant eftersom det innebar att han då pekade ut Num som det enda legitima fackförbundet, säger Nic Borain, politisk analytiker, till tidningen Business Day.
Forskaren Crispen Chinguno menar dock att det är svårt för sydafrikanska fack att inte engagera sig politiskt.
–Arvet efter apartheid är centralt för att lösa de viktigaste utamningarna för arbetarna, säger han.
De hemska minnena till trots, i Marikana fortgår livet som vanligt för de flesta. Siyabongile Rofus bror Abongile drömmer om ett jobb i gruvan, trots det tuffa arbetet nere i mörkret.
– Titta mina armar!, säger han och visar upp underarmar som är fulla av röda streck – ärr från citronträd.
– Packar jag 50 säckar per dag med citroner får jag 200 kronor i veckan. Jag måste hitta ett nytt jobb. Jag är desperat.
Platinagruvan i Mariana är bara en av många arbetsplatser där Num och Amcu strider mot varandra.
Marikana – fem år senare
På grund av rädsla för repressalier är alla namn på familjemedlemmar till döda Num-arbetare fingerade i detta reportage. Personerna har också nekat att vara med på bild.
Arbetet Global har i flera månader sökt Amcus ledare Joseph Mathunjwa, liksom andra talespersoner från Amcu. Men de har konstant avvisat telefonsamtal, mejl och sms.
Inga poliser har hittills åtalats för masskjutningarna 2012.
Totalt dödades 44 gruvarbetare under augusti 2012.
Amcus ledare Joseph Mathunjwa var under 1990-talet ordförande för ett av Nums lokalkontor innan han avskedades 1999, bland annat för att ha bråkat med politikern Gwede Mantashe, nuvarande generalsekreterare för ANC. Han valde då att bilda ett nytt fackförbund. 2001 registrerades The Association of Mineworkers and Construction Union, Amcu.
I dag har Amcu drygt 100 000 medlemmar i hela landet. Num har 190 000 medlemmar, att jämföra med drygt 300 000 strax före massakern.
