Julia Svanberg upptäckte orättvisor i paradiset

Regnskurarna avlöser solen helt utan förvarning, vi kurar på verandan och hör smattret mot taket. Julia Svanbergs trävilla är inbäddad i lummig grönska, invid järnvägsspåret i Karlshamn.

– Tågen passerar precis utanför tomten så jag kan gå runt med känslan att jag när som helst kan dra härifrån, säger hon och skrattar.

För nu har hon landat här, igen, i hemstaden som hon lämnade direkt efter studenten med en oemotståndlig reslust i ådrorna.

– Jag växte upp här i Karlshamn med känslan av att alla skulle härifrån, att man måste lämna småstaden.

Julia Svanbergs reslust skulle föra henne till Spanien och Kuba, sedan Peru och Ecuador och så till sist Colombia och en by högt uppe bland bergen. Till ett liv som kaffebonde bland andra kaffebönder. Det varade i åtta år och nu har upplevelsen blivit en bok.

Candelarias hus är en roman om en Ellen, men många av händelserna är hämtade rakt ur Julia Svanbergs egna upplevelser. Som hur hon hamnade i den där byn, efter att ha krockat med sin skruttiga bil, på väg någon helt annan stans. I sin kraschade bil konfronteras de med beväpnade män, som de först tror ska döda dem, men som visar sig vara polisen. Skräcken förbyts senare i lycka över den plats de hamnat på.

– Jag var gravid, vi hade dåligt med pengar och vi bestämde oss för att vänta där, berättar Julia Svanberg.

När yngsta dottern väl var född blev de ändå kvar, år efter år.

– Jag tycker att det är konstigt nu, men jag tror att det har med ålder att göra. Jag var ännu mer sådan när jag var ung att saker bara hände mig utan att jag funderade så mycket på det, säger Julia Svanberg och skrattar.

Hon återkommer då och då till att saker liksom bara ”blir” för henne. På samma sätt bara ”blev” boken Candelarias hus till en bok som en utveckling av den blogg, Mammas machete, som hon skrev under sina år i Colombia.

En blogg som svarade på nyfikna frågor om hur det egentligen var att leva med små barn i en miljö som utifrån verkade så hård, i det som då klassades som världens farligaste land.

För Julia Svanberg var det i stället en trygg plats.

– Vad man tycker är trygghet är så otroligt olika. Jag växte upp här i Karlshamn på vad som måste vara en av världens tryggaste platser. Ändå kände jag alltid en oro under min uppväxt här. Men när jag kom till Colombia blev allt så självklart, framför allt när jag kom ut på landsbygden.

Romanens Ellen landar på Allmänningen, en liten samling hus strax ovanför en by, med ett öppet registrerande men aldrig värderande sinne. Hon blir en del av gemenskapen, när väl grannarna accepterat att hon, en gringa, vare sig badade i pengar eller var där bara på nyfiket besök. Hon lär sig gräva ner soporna eftersom ingen hämtar dem, bär hundrakilossäckar med kaffebönor, sparar vatten och återanvänder allt.

Precis som Julia Svanberg och hennes familj. Bybornas vardag blev deras.

– Det är en väldigt paradoxal plats, för å ena sidan är det så otroligt vackert och människor lever i samklang med naturen, det är som ett paradis, men samtidigt finns inte många av de grundläggande tillgångar människor behöver, som fungerande vattenledningar, skolor och sjukvård.

Där levde de också med kampen för att få inkomsten från kaffeodlingen att räcka till, trots alla mellanhänder som plockade på sig det mesta av vinsten. Besök av militären som titt som tätt rekryterade i byn.

Upplevelsen av hur storföretagens cyniska agerande och landets ekonomiska orättvisor påverkade människornas liv och hälsa. Som när den lilla flickan Summer i romanen blir svårt sjuk i en diarrésjukdom orsakat av det smutsiga vattnet som kom ur ledningarna, eftersom stora köttproducenter lett allt traktens rena vatten till sina egna betesmarker. Och alla sjukhus vägrade ta emot henne eftersom föräldrarna inte hade råd att betala.

Julia Svanberg var med om en liknande händelse, en liten pojke som dog i lunginflammation för att han förvägrats vård.

Hur lever man med de här orättvisorna?
– Det är klart att det är fruktansvärt, men samtidigt lever man i en vardag och har fullt upp.

Vardagen måste fortsätta. Samtidigt fanns hela tiden en avgörande skillnad mellan Julia Svanberg och de andra byborna. Hon kunde med sitt svenska pass när som helst lämna landet och flytta hem till en lugnare, tryggare plats. En skevhet som hon gestaltar i romanen genom Ellens relation till sin man C som är colombian.

– Jag ville undersöka om det går att ha en helt jämlik relation med sådana förutsättningar.

Till sist använde Julia Svanberg sitt svenska pass och kom hem till Karlshamn med sin familj, när en nära anhörig blev svårt sjuk. Nu har de blivit kvar i två år. Barnen har vant sig vid ett liv långt bort från kaffeskogar, vild mango och svindlande utsikt, de spelar tv-spel i vardagsrummet. Julia Svanberg arbetar som lärare i svenska för nyanlända och i spanska.

– Jag har arbetat hårt i hela mitt liv men aldrig med något som kräver att man passar tider, det var en riktig chock för mig.

Hon skrattar igen, och bedyrar att hon anpassar sig överallt.

– Men jag längtar till Colombia varje dag, till naturen, färgerna, dofter och till mina vänner.