I 20 år har lönerna inom industrin satts med exportindustrins konkurrenskraft för ögonen. De löneökningar industrin klarar har sedan kommit att fungera som norm för resten av arbetsmarknaden. Den här ordningen har hyllats för att den har givit reallöneökningar 19 av de 20 åren. Industrins fack och arbetsgivare har marknadsfört den skickligt.

Men den kritiseras nu från flera håll. Kanske främst för att den inte tar hänsyn till behoven i andra branscher, vilket bland andra ekonomiprofessorn Lars Calmfors uttryckte i Arbetet i förra veckan.

Anders Ferbe – den siste som ännu är aktiv av dem som var med då industriavtalet kom till våren 1997 – får alltså försvara modellen in i det sista. När Arbetet intervjuar honom är det bara några dagar kvar tills han ska inleda sin sista kongress och lämna över ordförandeskapet till Marie Nilsson.

– Låt mig först säga: Den normering vi har är inte optimal. Men vi har ännu inte sett något alternativ som är bättre, säger Anders Ferbe, som låter sig intervjuas i ett mötesrum på förbundskontoret, omgiven av färgstarka arbetarmålningar.

Modellens styrka är att den utgår från industrins möjligheter att konkurrera. Utan Sveriges stora export skulle vi alla vara fattigare, resonerar den avgående IF Metall-ordföranden.

Svagheten är att modellen inte har klarat att jämna ut löneskillnader, främst de som beror på bristande jämställdhet.

Men en utjämnande funktion har den likväl, enligt Anders Ferbe.

– Den fungerar som en kork för dem som har svårast att hävda sin egen löneutveckling. Och samtidigt som en grimma för dem som har marknadskrafterna i ryggen. Med modellen bestämmer vi oss för att det finns ett nationellt löneutrymme. Vilka löneökningar hade det annars blivit för anställda inom handel, restauranger och kaféer, som inte har den betalningskraft som finns i industrin och byggsektorn?

När Lars Calmfors och andra säger att de näringar som verkar på den heta hemmamarknaden, exempelvis byggbranschen, borde få slippa grimman, så invänder alltså Anders Ferbe av rättviseskäl.

– Det är en gammal klassisk arbetsgivarståndpunkt att lön ska utgå ut-ifrån bärkraften i enskilda företag och sektorer. Jag tror inte på det. Det drar sönder samhället.

– Vad Calmfors egentligen förespråkar är företagsvis lönebildning. Det var vad fighten i början av 1990-talet handlade om: Vi stred mot Verkstadsföreningens styrelsebeslut att bara ha lokal lönebildning. Det var därför vi i industriavtalet skrev fast rikstäckande kollektivavtal.

Industrin som lönenormerare ges ibland skulden för att de kvinnodominerade yrkena inom välfärden har för låga löner, vilket gjort att kommunerna nu har svårt att rekrytera undersköterskor och socialsekreterare. I själva verket är det ett politiskt misslyckande som inte kan skyllas på de parter som sätter märket, anser Anders Ferbe.

– Om sektorer inte klarar av att motivera människor att arbeta där, då måste de fundera: Hur fan ska vi kunna rekrytera folk i framtiden? Det har inte med lönebildningsmodellen att göra.

– Offentlig sektor kan öka sina löner genom skattehöjningar, det är ett sätt att hantera bristen på olika yrkesgrupper. Men de saknar den politiska viljan.

Med industriavtalet ville parterna komma ur inflationsekonomin. Det lyckades. 2017 klagar ekonomerna på att avtalsrörelsen inte ger några inflationsimpulser alls.

Tar ni verkligen ut det löneutrymme som finns?
– Jag tror det, svarar Anders Ferbe. För om det hade funnits ett större löneutrymme, så hade vi haft större löneglidning. Nu är löneglidningen nästan obefintlig.

– Sedan handlar det här om förhandlingar. Ju färre arbetslösa, desto mer kraft i facket, och vice versa.

Modellen klarar inte att jämna ut oskäliga löneskillnader, säger du. Så hur ska det gå till?
– Det är komplext. Men en sak som vi i fackföreningsrörelsen inte har lyckats med är lärandet och utvecklingen i jobbet. I industrin finns fler kvinnor än män i de enkla, monotona jobben. Man borde rikta utbildningsinsatser mot kvinnor och nyanlända som riskerar att fastna i de lågproduktiva yrkena.

– En annan sak är att öka omställningskraften på arbetsmarknaden. Om fler går från industrijobb till jobb i vården och omvänt ökar möjligheterna att skapa jämställda löner. En tredje faktor är aktiva lönesystem, där du som anställd vet hur du ska få högre lön. I industrin driver vi det väldigt hårt, medan andra branscher har kvar tarifflöner.

På LO-kongressen 2016 motionerade IF Metall, Kommunal och Handels om en utredning av LO:s roll. I bakgrunden fanns en frustration över att de tre stora förbunden, som står för 65 procent av avgifterna till LO, inte väger tyngre i LO:s styrelse än de minsta. Anders Ferbe vill inte föregripa utredningen, men säger:

– Jag tror att det krävs ett mer foku-serat LO, som tydligare prioriterar några områden. Det är bra om LO har stark utredningskapacitet och kan utvärdera olika samhällsfenomen, liksom den samhällsekonomiska utvecklingen. Och det är bra om LO kan samordna fackliga utbildningar, så att även de mindre förbunden får ett relevant utbud. Den tredje rollen är den som opinionsbildare.

Du nämner tre prioriterade uppgifter – men inte samordning av förhandlingar?
– Om de 14 förbunden tycker att det är viktigt att ha gemensam lönepolitik, då måste den utformas av förbunden. LO-kansliet tycker jag inte har någon större roll i avtalsrörelserna framgent. Man måste vara försiktigt så att inte federationen blir ett femtonde förbund.

LO är numera mindre än tjänstemännens federationer. Det borde leda till mer samverkan med tjänstemännen, anser Anders Ferbe.

– Samarbetet med TCO och Saco har ökat, men jag tror att det går att göra betydligt mer i politiska frågor, internationella frågor och vad gäller utbildning.

Anders Ferbe har synpunkter även på hur arbetsgivarna är organiserade. Många av de tjänster som industriföretagen har outsourcat har hamnat inom Almegas område – och det fungerar illa, anser han. Som exempel nämner han Fastighets strejkvarsel på specialstädområdet, som hotade att stoppa VolvoCars och andra industrier i förra veckan.

– Vi i industrin sluter avtal – och sedan får vi en konflikt på grund av Almegas sätt att hantera frågan, rakt in på industrins golv. Det måste vi hitta en lösning på. En kan vara att man tar tillbaka de här jobben in i industrin, en annan att delar av Almega går in i industrins arbetsgivarorganisationer.

Städstrejken vid industriföretagen kunde undvikas. Men Almegas motstånd mot något större löneökningar i låglönebranscher än på övriga arbetsmarknaden har lett till fler strejkvarsel. Onödigt, anser Anders Ferbe.

– Den diskussion vi har nu om hundradelar av procent i löneökningar är en pseudostrid. Om någon på en treårsperiod får ett par tiondedelar mer än någon annan … det stjälper inte modellen.

– Förhandlingar är inte matematik. Förhandlingar är förhandlingar: att hitta uppgörelser som båda parter kan leva med.

Tre bra punkter

Tre saker som Anders Ferbe anser att IF Metall gjort bra under hans ordförandeskap:

• Industripolitik. Från att ha varit en icke-fråga står den på den politiska agendan, och IF Metalls förslag har gjort tydliga avtryck.

• Fortsatta reallöneökningar för medlemmarna, trots oro i omvärlden.

• Stärkt lokalt fackligt arbete.

Det här har IF Metall inte lyckats med:
Frågorna om omställning och kompetensutveckling. ”Trots fina skrivningar får vi det inte att lyfta. Det finns alltid en nyckel att vrida på för att få människor att tänka: Vafan, det här ska vi jobba med. Vi har inte hittat den. Inte ännu.”

Läs mer om IF Metall kongress

• Debatt: Fler måste få lära i arbetet – Anders Ferbe och Marie Nilsson

• Kompetensen måste stärkas, tycker IF Metall

• Marie Nilsson föreslås bli ny ordförande för IF Metall