Som vårbudgeten visar är den svenska statskulden nu nere på 1970-talets nivåer. Men hur bra är egentligen låg statsskuld? Fortfarande finns ju stora behov kvar i svensk ekonomi och välfärd. Och Sverige behöver definitivt fler reformer och mer investeringar för att skapa jobb och tillväxt. En fortsatt skuldavveckling kan då försämra ekonomin i stället för att förbättra den.

Vore det alltså inte bättre att under nästa mandatperiod satsa 70 miljarder kronor på bättre välfärd, som LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson efterlyste i sitt 1 maj-tal i måndags. Det räcker troligen inte, men det är en bra början för en regering som måste ”släppa sargen och investera i välfärden”, som Thorwaldsson uttryckte det.

Studerar vi ekonomisk forskning är det helt uppenbart att det inte finns något belägg för att en något högre statsskuld skulle vara dåligt för ekonomin. Inte så länge lånade pengar till satsningar kan förstärka landets ekonomi mer än vad lånen kostar och därmed göra lånen till en lönsam affär.

”Ju lägre statsskuld desto bättre”, stämmer alltså inte alls. Och att Sverige skulle ha för stora skulder är det ingen seriös ekonom som anser.

Så här skrev banken SEB redan 2011, under Anders Borgs tid som finansminister:

”Det är svårt att i forskning och den internationella debatten hitta argument för att ett lands statsskuld bör vara lägre än 30 – 35 procent av BNP. Eftersom den svenska statsskulden nu snabbt närmar sig dessa nivåer går det att fråga sig om det är rimligt att prioritera ytterligare minskningar av statsskulden framför angelägna reformer och skattesänkningar.”

(SEB:s ekonomer ville uppenbart inte ta ställning till vad som är bäst, de rödgrönas reformer eller de borgerligas skattesänkningar, men budskapet var klart: sänk inte statskulden mer.)

Men efter en liten ökning fortsatte statsskulden ändå ned. I dag ligger skulden på drygt 29 procent av BNP, och om vi räknar med vidareutlåning och andra tillgångar är statsskulden nere på ofantligt låga 24 procent.

Att tillväxten kan ökas snabbare med lånefinansieringar vid så låg statsskuld är därmed ovedersägligt så länge det finns behov av ökade investeringar. Det är till och med svårt att i forskningen finna en övre gräns för när statsskulden i stället blir ett problem.

På Europeiska centralbanken i Frankfurt har de två forskarna Cristina Checherita-Wesphal och Philipp Rother länge granskat höga statskulders inverkan på tillväxten. Något linjärt samband har de aldrig hittat men tycker sig ändå se att länder med en statsskuld på över 90 – 100 procent (dvs långt, långt, långt över den svenska) generellt har en lägre tillväxt.

Ett likartat – men mycket tydligare – resultat visade de amerikanska professorerna Carmen Reinhart and Kenneth Rogoff i en mycket uppmärksammad studie 2010. En klar gräns gick vid 90 procents statsskuld och negativa effekter på tillväxten syntes redan vid 60 procents statsskuld, enligt deras studie.

Här fanns efter decennier av forskning alltså äntligen ett handfast resultat som indikerade att riktigt hög statskuld kan vara skadligt för tillväxten, även om de skadliga nivåerna även i denna studie låg långt över dagens svenska nivåer.

Men 2013 upptäckte en grupp ekonomistudenter att det fanns grava metodologiska fel i Reinhart-Rogoff-studien, forskarna hade helt enkelt skrivit fel i ett exceldokument. Inte ens statskulder skyhögt över den svenska kan alltså ses som direkt skadliga för tillväxten. Däremot är vinsten av lånefinansiering till nödvändiga investeringar extremt tydlig.

En som trots det säkert avskyr statsskulder är förre statsministern Göran Persson, som efter skuldsaneringen på 1990-talet tillsammans med journalisten Peter-Jaan Kask gav ut boken ”Den som är satt i skuld är inte fri”.

Men notera att den svenska statsskulden då var 74 procent av BNP, och Sverige befann sig i en helt annan ekonomisk situation än i dag. En uppfattning bland en del ekonomer är dock att vid mycket hög nivå på statsskulden tenderar räntebetalningarna att bli självdrivande och därmed mer kostsamma.

Men ingenting tyder alltså på att sänkt statsskuld skulle vara bra för Sveriges ekonomi och välfärd. Tvärtom, kan vi med lånefinansiering till exempel förbättra infrastrukturen så att transporter understöds bättre och tillväxten ökar är det uppenbart att dessa investeringar inte ska vänta för att vi hellre ska sänka vår statsskuld.

Hur mycket bör vi då satsa av det som annars skulle kunna gå till att betala av på statskulden?

Ett djärvt förslag lades 2015 fram av LO:s tidigare chefekonom P-O Edin. I en underlagsrapport till förra LO-kongressen ansåg han att Sverige under 20 års tid borde byta överskottsmålet mot ett underskottsmål på minus tre procent per år för att få ekonomin att fungera bättre.

Dessa kraftiga offentliga investeringar behövs, enligt P-O Edin, för att kompensera för den privata sektorns allt lägre investeringar under senare decennier.

Den mycket stora expansiva satsning som då blir följden – ett underskott på tre procent motsvarar med följdeffekter omkring 200 miljarder kronor per år – skulle inte påverka statsskulden mer än att Sveriges fortfarande ändå skulle ha en av världens lägsta statsskulder.

Det vi skulle vinna är att arbetslösheten minskar till under fyra procent och att vi går mot kraftigt ökad tillväxt och ökad välfärd.

Jämfört med denna satsning är kravet i LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldssons 1 maj-tal väldigt modest. Endast 70 miljarder kronor utspritt på fyra år vill han se.

Och vare sig det blir 60, 70, eller 80 miljarder kronor, eller vad det nu blir, är det uppenbart att vi måste bort från den kamerala synen om att ”ju läge statsskuld desto bättre”. Politiker från många partier hetsar varandra med den villfarelsen. Men den stämmer inte, och när arbetstillfällen och välfärd blir lidande så måste villfarelsen bort.