Äntligen hemma, Marwan?

13 MÅNADER DEL 6/5 månader kvar. Utanför ingången till anläggningsboendet i Farsta i södra Stockholm ligger tre svarta sopsäckar, två plastkassar och en sportbag i en hög. På en av sopsäckarna sitter en post it-lapp fastklistrad ”Marwan 506”. På högen sitter en galge fasthakad med en upphängd svart skinnjacka.

Liksom så många andra asylboenden i landet stänger snart även anläggningen där Marwan Arkawi bott i nästan ett år. Det är få som söker asyl i Sverige just nu. Enligt EU:s statistikorgan Eurostat ligger Sverige numera under snittet för asylsökande till EU-länderna.

I unionen minskade ansökningarna med fyra procent förra året. I Sverige 86 procent, vilket är den största minskningen i hela EU. Migrationsverket tolkar det som att gränskontroller, EU:s avtal med Turkiet och tillfälliga uppehållstillstånd haft en ”avskräckande” effekt.

Samtidigt flyr fler än någonsin. Och andelen människor som förra året dog på Medelhavet steg med 25 procent.

 

I Sverige flyttas trycket från stat till kommuner. Flera tusen av de nyanlända togs inte emot i tid förra året. Och till högarna läggs ytterligare 23 600 personers som ska anvisas till en kommun i år. Marwan Arkawi fick för ett par veckor sedan reda på att han fått ett boende i Norrtälje kommun dit han varit anvisad sedan november förra året.

På flyttdagen är det en dryg vecka kvar av tidsfristen för kommunen, då man ska ha vaskat fram ett boende. För Marwans del innebär det att han har drygt fem månader kvar på sitt tillfälliga uppehållstillstånd, och det är först nu, med en adress i en kommun som han har rätt att komma in i etableringssystemet.

Egentligen skulle han ha flugit till Reykjavik på flyttdagen, för att spela i Drametenpjäsen Det levda baklänges som är ute på nordisk turné. Det som är hans jobb till och från. Men han får missa repetitionerna och boka om biljetten.

 

Dyker han inte upp i Norrtälje på utsatt tid förlorar han den plats han väntat på sedan han fick uppehållstillstånd. Han har inte fått veta jättemycket om boendet. När han fick höra att det var ett rum svarade han ”ok”, liksom när han fick reda på att han skulle dela boendet med andra. Men när handläggaren från Migrationsverket sa att de andra var kvinnor blev det ett ”great”. Hyran ska ligga på runt 6 500 kronor.

Marwan springer in och ut genom flyktinganläggningens dörrar i väntan på taxin som är sen. Han röker. Kommer på att han glömt något på rummet. Hjälper en irakisk man som saknar ben och fått avslag med advokathjälp via telefon.

Sätter på favoritbandet Opeth på mobilen med högtalaren på. Röker. Kramar personalen i receptionen. Ringer någon annan. Han är uppspelt, minst sagt.

I bakgrunden finns hela tiden Ali Sido. Han är lågmäld. Trots att han har födelsedag i dag. Han blir jämngammal med Marwan, 24. De är varandras ”bröder”.

– Jag vill inte vara kvar här. Alla vänner försvinner. Marwan är den siste. Det är en sorglig födelsedag, säger Ali Sido.

Han jobbar på anläggningens restaurang, och har precis fått ytterligare ett jobb på en pizzeria. Han ska jobba på restaurangen på helgerna och 12-timmarspass på pizzerian på vardagar. Liksom Marwan har Ali ett uppehållstillstånd på 13 månader.

– Jag behöver ett fast jobb för att få permanent uppehållstillstånd. Och jag gillar inte att vara ledig. Fast jag är trött, jag är så trött.

Den som har ett fast jobb, eller som sträcker sig över minst två år, med ”lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor som inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen”, kan få ett permanent uppehållstillstånd.

Är man under 25 måste man också visa att man fullföljt något som motsvarar en svensk gymnasieutbildning. Dessutom måste arbetsgivaren anmäla anställningen till Skatteverket. Uppfylls inte samtliga krav försvinner möjligheten att stanna för gott.

När jag frågar om lönen på pizzerian säger Ali att ägaren sagt att han inte ska oroa sig. Han ska provjobba två dagar utan lön, sedan kan han få vad han vill. Ali visar på telefonen var pizzerian ligger. Det är en bra bit ut på Värmdö. Själv ska han flytta till en lägenhet i Norsborg. Det innebär minst tre timmars pendling till jobbet för varje 12-timmarspass.

Ska du inte läsa SFI?
– Det hinner jag inte. Jag måste jobba, för att kunna söka permanent tillstånd. Och så var det jag, den yngsta i familjen, som flydde. Jag har varit borta från dem i åtta år nu och mina föräldrar börjar bli gamla. Så de är mitt ansvar. Men jag kan inte åka tillbaka, jag vill inte kriga.

Marwan och Ali pekar upp på berget ovanför anläggningen. Säger att de brukar sitta där, dricka öl, lyssna på musik, på varandra. Ali läser högt ur noveller han själv har skrivit.

– En dag ska jag skriva en bok om alla berättelser jag fått höra, säger Marwan.

Han ser att Ali är tyngd, men stannar inte upp vid honom. Taxin kommer. Alla hjälper till att packa. Skinnjackan hängs prydligt in i baksätet. Marwans sinnesstämning skiftar. Jag ställer några frågor men han har gått in i autopilotläge med svar som jag numera vet kommer när han egentligen inte riktigt orkar med.

Jag kan vara tyst, säger jag. Spelar ingen roll, ställ vilka frågor du vill, svarar han.

Jag mumlar något. Efter tio minuter i bilen sätter Marwan på sig lurarna. När vägskyltarna vittnar om att vi närmar oss Norrtälje tar han av dem och inleder en monolog.

– Varje dag i det här landet är fantastisk. Kolla in naturen, kolla landskapet. Och nu ska jag äntligen få starta om. Och jag vet att jag fattade det där beslutet hemma i Syrien. Att det hade passerat en gräns. Det finns ingen framtid. All död. Samtidigt, jag skulle byta ut allt det här mot att få vara där. Jag tror inte längre att jag någonsin kommer att få se min familj igen. Vad är meningen? Man är som vägen här, det går framåt. Ibland åker någon med, så viker de av mot andra vägar. Jag fortsätter.

Vi rullar in i centrala Norrtälje. Hans rum visar sig ligga snett emot kommunens kontor för ”arbetsmarknad och integration” där han ska få nyckel och mer information. Huset där han ska bo är mintgrönt och visar sig var ett bed and breakfast, med inte alltför bra omdömen på bokningssajter. Han kliver in till mötet på kommunen, där en tolk deltar på högtalartelefon.

Bostadssekreterare Ingela Nyman börjar med att berätta att även det här boendet är tillfälligt, att man ska hjälpa till att hitta ett nytt efter maj och att rummet i det mintgröna huset kostar 19 500 kronor i månaden. Tyvärr har det inte tvättmaskin, säger hon. Men det finns hos Frälsningsarmén eller Svenska kyrkan.

Sedan tar socialsekreterare Parvin Setarah Hosseini över. Hon inleder med ett formulär om bidragsbrott, ”det gör vi med alla som vänder sig till socialtjänsten”. Hon går vidare och berättar att han har rätt till 5 355 kronor under de 41 dagarna han ska bo i det mintgröna huset, men tyvärr inget stöd till busskort då han har ett rum i centrala Norrtälje. Hon frågar Marwan om allt är bra.

– Ja, jag vill inte ha något stöd. Jag har ett jobb. Jag sitter bara och lyssnar.

Alla skrattar och den professionella tolken frångår sitt sakliga språk och brister ut i ”congratulations, good job”. Alla ser lyckliga ut.

– Det är sådana som du vi vill ha till kommunen, utbrister Parvin Setarah Hosseini.

Eftersom han har pengar på kontot och ett tillfälligt jobb har han inte rätt till pengarna som hon räknat fram. Däremot ska hon kolla med chefen hur de kan hjälpa honom med hyran.

– Han kan ju inte betala det där. Men det här är ett extremfall. Hans anläggning skulle stänga och han har väntat länge. Vi var tvungna att ordna något och har extrem brist på bostäder.

Det finns ingen övre gräns för vad en enskild uthyrare kan ta av kommunen som ska hjälpa nyanlända som anvisas.

Försöker många sko sig på detta?
– Generellt vill folk hjälpa till. Men visst har vi fått frågor om man kan få 50 000 kronor för en fyra. Då förklarar jag att det är dina och mina skattemedel vi jobbar med, säger Parvin Setarah Hosseini.

Men flyktingar och nyanlända är inte enbart en kostnad för kommunen. Förra året gjorde Norrtälje ett överskott på 114 miljoner kronor där elva kom från statliga bidrag för just de grupperna. Marwan får nyckel och vi går tvärs över gatan till rummet. Han packar upp kläder, d-vitamintabletter och flera skor.

– De här gympaskorna fick jag i tyska Flensburg på väg till Sverige. Då hade jag gått i cowboyboots genom Europa. I Ungern fick jag dumpa mina gamla skor när vi vandrade genom gyttjan, och boots var det enda som fanns där och då.

Han säger att det är mors dag i Syrien, och undrar om det finns ett Western Union i Norrtälje. Jag googlar fram var. Han vill komma ut och se stan. Vi går mot hamnen där förskolebarn jagar Pokemón och män fiskar.

– Åh, wow havet, fiskare. Jag brukade fiska med min morbror hemma. Jag fick inte göra det själv, mina föräldrar var rätt överbeskyddande. Men wow, det här är ju ett perfekt ställe för en date.

Han kommer på att han måste handla något att äta. Vi passerar firman som har Western Union.

– Jaha, okej, säger Marwan utan att gå in.

Han vet inte vad han ska köpa i matbutiken. Plockar till slut på sig några godispåsar och munvatten. Vänder sig till mig och fotograf Alexander Mahmoud och frågar om han ska fixa mat till oss. Vi svarar att vi måste undvika rusningstrafiken på väg hem. Han svarar okej, som han alltid gör.

Och vi lämnar honom i en ännu en ny stad, i ännu ett nytt rum med ännu en gång, helt främmande människor omkring sig.

#13månader

• DEL 5 (6 månader kvar): Marwan Arkawi mot ljuset

• DEL 4 (7 månader kvar): Osäker och sömnlös väntan

• DEL 3 (9 månader kvar): När kärleken här hemlös

• DEL 2 (10 månader kvar): ”Det här är supereasy” – Marwan Arkawi på SFI

• DEL 1 (11 månader kvar): Svensk för ett år