13 MÅNADER DEL 4/7 månader kvar. En grå glasdörr med insynsskydd spelar huvudrollen i Migrationsverkets närmare elvatusen kvadratmeter stora fastighet i Solna. En jämn ström av handläggare tittar ut, ropar ett namn eller ”tolk på ukrainska?”. Människor som sökt asyl, offentliga biträden och tolkar kliver in efter väntan i receptionen.

En man kommer i handfängsel och leds av två poliser, den ena kommer snart ut igen för att hämta en liten resväska och försvinner snabbt in igen bakom den gråa dörren. Där avgörs nästa steg, framåt eller bakåt. De flesta asylsökande pratar om ”intervjun”, medan myndigheten kallar det för ”utredning”. Det tar i regel två till tre timmar.

23-årige Marwan Arkawi, som den 9 augusti fick tillfälligt uppehållstillstånd, har varit bakom just den dörren. Sedan dess har han undvikit att komma hit igen. Men nu är han tvungen. Han blev av med plånboken där bland annat id-kortet – hans bevis på tillståndet – låg. Nu måste den processen göras om. Han förklarar sitt ärende i receptionen.

– Du har polisanmälan, jättebra. Men har du bokat tid, frågar kvinnan i receptionen.
– Nej, jag tänkte göra det nu.

– Du ska göra det på webben innan du kommer hit. Men fråga, det finns en floor manager där nere som vet om det finns drop in-tider.

_ALX2980

– Jag är så trött på anläggning. Jag har bott i sådana i över ett och halvt år. Jag har gjort allt rätt, men jag kommer ingenstans. Vad är det tänkt att jag ska göra med ett uppehållstillstånd på 13 månader? Foto: Alexander Mahmoud

Där nere pryds väggen av ett femtiotal olika blanketter. Mitt i lokalen finns flera rader av olika kösystem och hundratals människor väntar. Med hjälp av en ordningsvakt identifierar Marwan Arkawi mannen som är ”floor manager”.

– Finns det drop in-tider?
– Ja, på webben.

– Finns det i dag?
– Nej, du får vänta, men det är jättebra att du har polisanmälan.

Marwan Arkawi surfar in på Migrationsverkets sida på telefonen för att boka en tid. Man måste klicka i en av fyra kategorier för att komma vidare. Ingen handlar om att förnya id-kort. Han tar ett könummer till informationsdisken och får plats 288 samtidigt som nummer 153 blinkas fram på en skärm. Han får tag i floor managern, som har följeslagare vart han än vänder sig i lokalen.

– Vilken kategori ska jag välja?
– Den biometriska.

– Men jag vill bara förnya mitt kort.
– Men det är den, fingeravtryck.

Marwan Arkawi får via sin telefon en tid om tre veckor. Enligt bokningssystemet kommer besöket att ta fem minuter.

_ALX2892

Telefonen – Marwan Arkawis bästa kompis och länk till en värld som rullar vidare. Foto: Alexander Mahmoud

Det är stockholmsk vinterfuktkyla utanför. Vi går mot närliggande Mall of Scandinavia, Sveriges största shoppinggalleria. Marwan Arkawi har hängt i många sådana de senaste två åren, exilåren. I länder med vinterkyla blir det ett slags vardagsrum för den som saknar ett hem. Vi får inte längre komma in på hans rum på anläggningen där han bor.

Det här är fjärde texten om honom som Arbetet skrivit. Den som har följt med vet att det har gått upp och ner. Men det har funnits ett upp i varje avsnitt. Kolleger på redaktionen har sagt sådant som ”om inte han klarar sig, kan man undra vem som gör det” och ”på ett år i Stockholm har han ett mer socialt liv än vad jag någonsin haft här”.

Den som har gått någon form av kurs i skrivande känner också till det klassiska tipset om att blanda dur och moll, läsaren orkar inte annars. Men efter varje gång en text om Marwan Arkawi publicerats har den skavt. För nästa gång vi ses är allt som sades och skrevs senast omkullkastat.

Delen som handlade om att det var ”supereasy” med SFI – han har inte satt sin fot i skolan igen.

_ALX2846

– Jag måste komma på varför jag känner mig så här. Jag måste hitta en lösning.

Den senaste delen om den stora kärleken, förlovningen som skulle ge honom en person som alltid skulle finnas vid hans sida, bröts någon vecka efter publicering. Hon gjorde slut på juldagen.

– Den värsta dagen på året för mig, eftersom det var den dagen jag lämnade Syrien och därmed den dag när jag saknar min familj som allra mest.

Så spoilervarning för resten av texten – det blir inte dur denna gång. Livet i väntans land innebär ett oroligt grundläge, och att inte få ro har satt sig i Marwan Arkawis kropp och huvud. Han har fortfarande många kompisar. Han fick fira jul hemma hos en familj. Nyår med någon annan. Festa kan han göra hela tiden om han vill. Men det är sällan samma människor.

– Jag har många vänner, men det funkar inte, det är inte roligt längre. Jag har inget här och nu. Allt har jag är en eventuell framtid och mina minnen. Och jag vet att jag måste acceptera, att valet delvis var mitt, inte att fly, men att komma just hit. Men mitt tålamod håller på att ta slut. Jag saknar min familj. Jag saknar ett privatliv. Jag saknar gamla vänner. Jag känner ingen mening med att leva, if that makes sense? Jag vet att jag måste vilja, jag måste komma på varför jag känner mig så nere. Jag måste komma på en lösning.

Vi äter på ett ställe som serverar shawarma, en finare variant av kebab, och en av Marwan Arkawis favoriträtter. Han äter halva. Han väger 55 kilo nu. Och pratar nostalgiskt om det tunna brödet som kycklingköttet är inlindat i.

– Vi passerade alltid bageriet när vi hade varit på stranden på eftermiddagarna. Och bagaren gav oss sådant här bröd, fast färskt och varmt, varenda dag. Han ville aldrig ha betalt.

_ALX2024

– Jag kan träffa mycket folk och gå ut. Men ingenting är roligt längre. Man låser in sig på rummet, allt blir en ond cirkel. Foto: Alexander Mahmoud

Den sista november blev han anvisad till Norrtälje kommun. Eftersom få kommuner hittar bostäder åt alla nyanlända, inte heller Norrtälje, har staten gett kommunerna fyra månader på sig för varje individ som blivit placerad i en kommun 2016.

För Marwan Arkawi innebär det alltså att han kan få vänta till slutet av mars på någon form av boende i Norrtälje.

Så han är kvar i samma rum, i samma våningssäng, på samma anläggningsboende som han kom till för cirka ett år sedan. Det är hans fjärde anläggning i Sverige.

– Alla säger att vi borde ha det bra, vi har tak över huvudet, vi får mat. Men det handlar inte bara om det. Jag är fången. Jag kommer ingenstans. Man fastnar i en ondsint cirkel av dåliga minnen och dåliga tankar.

Säng3

Foto: Alexander Mahmoud (klicka på bilden för att se den större).

Från att ha varit fyra i samma rum är Marwan Arkawi själv på rummet.

– Jag trodde att det skulle bli bättre, att få tänka i lugn och ro. Men det blev värre. Att vara ensam med sina egna tankar, det är outhärdligt. I’m stuck in this loop.

Han berättar att han antingen sover hela dagarna, och är vaken på nätterna. Eller så sover han inte alls. Han känner sig ensam på anläggningen. Han säger att det beror på att folk vet att han är ateist. Så när det är dags att äta tar han på sig hörlurarna, äter snabbt, och går tillbaka till rummet.

– Jag ser ju att andra går runt i samma tankar som jag har, men de har sin tro. Jag avundas lite dem som tror.

En vän har han på boendet. En syrisk man i Marwan Arkawis ålder, han var pilot och kickboxare. Nu sitter han i rullstol. Den lastbil som hans smugglare körde var med om en trafikolycka på flykten hit. Han är nu förlamad från midja och ner.

– Han försöker ta livet av sig så fort det bara går. Han röker och dricker konstant. Jag har slutat att röka en miljon gånger. Men så fort jag kliver in på anläggningen börjar jag igen. Jag vill så mycket: jag vill studera igen, jag vill undervisa igen, jag vill spela gitarr igen, simma, spela dataspel. Men jag lyckas inte med någonting. Allt jag vill dör där inne.

_ALX2052

– Jag har slutat röka en miljon gånger. Men så fort jag kliver in på anläggningen så börjar jag igen. Allt jag vill dör där inne. Foto: Alexander Mahmoud (klicka på bilden för att se den större).

Hans tillfälliga uppehållstillstånd gäller i tretton månader. Att få ett jobb, som han kan försörja sig på och som har ”anställningsvillkor som minst är i nivå med svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom yrket eller branschen” är nyckeln till ett permanent uppehållstillstånd. Men i och med att han inte bor i en kommun kan inte Arbetsförmedlingens etableringsinsatser dra igång. Så när nu sex månader gått, av 13, har han ännu inte fått chans till den etablering man ska få som nyanländ.

– Vad är det tänkt att jag ska göra med det här uppehållstillståndet? Jag är i samma läge som när jag fick det. Jag har följt systemet, men jag kommer ingenstans. Och jag börjar bli osäker, kommer jag att bli tillbakaskickad? Bashar al-Assad håller på att ta över, man kommer att anse landet som ”stabilt”. Men det är ju statens rätt, det här är inte mitt land. Samtidigt förstår jag inte varför jag ska leva i tvivel och osäkerhet i ett år? Var det ett misstag att komma hit?

Vi lämnar gallerian. Marwan Arkawi tänder en cigarett i januarimörkret. En ung tjej kommer fram och frågar om hon kan få en. Marwan Arkawi frågar hur gammal hon är. Hon säger att hon fyller 18 om några månader. Han säger, nej tyvärr, du är för ung.

Senare samma kväll skriver han följande statusuppdatering på Facebook: ”Is it psychopathic if you listen to Mozart Requiem and imagine your own funeral?”

Skärmavbild-2016-11-24-kl.-08.20.33