Reportage 13 månader

Marwan Arkawi mot ljuset

Marwan Arkawi har fortfarande inte fått flytta in i den kommun han anvisats till. Men han mår bättre och smider planer – för Sudan.

13 MÅNADER DEL 5/6 månader kvar. I förra delen av berättelsen om Marwan Arkawi pratade han om självmord. Men också om att han bara måste fixa det, livet, här. Eller var det nu blir. Sedan gick han under jorden.

Vi hade ingen kontakt under ett par veckor och han, som flitigt brukar skriva i sociala medier nattetid, tystnade även där.

”Jag isolerade mig från omvärlden. Inget internet, inga människor. Jag har vilat, tänkt, promenerat i skogen och lyssnat på metal och vetenskapspoddar. Och på naturen. Så jag mår bättre och vet mer vad jag vill. Jag vet att jag vill studera datavetenskap, och jag har till och med börjat plugga svenska igen.

En kompis som har bott här i två år säger att det är först andra gången som man förstår vad en svensk vinter innebär. Nu förstår jag. Det var mörkret. Själv undvek jag solen i somras, men nu förstår jag varför alla ligger halvnakna och lapar hudcancer. Det ska jag också göra i sommar. Och jag börjar förstå varför allt stänger senast 24.00 här. Ni ska ju upp och jobba, ni är arbetsnarkomaner. Men det är väl för att undvika att dippa i måendet i mörkret. Det kan ju vara kul att jobba, jag ska också hålla mig sysselsatt. Se, jag håller på att integreras!

Men att börja bygga ett helt nytt liv har varit pressande. Vilka val ska man göra?”

En stor del i att Marwan Arkawi mår bättre är att han delvis kommer att ha något att göra under våren. Tillsammans med konstnärsduon Tomas Rajnai och Jens Nielsen som ligger bakom föreställningen Det levda baklänges, där Marwan spelar huvudrollen, ska han ut på turné i Norden.

I skrivande stund är de i Oslo, sedan väntar Reykjavik och Köpenhamn.

Uppsättningen är också utvald till den svenska Scenkonstbiennalen senare i vår och kommer att ha nypremiär på Dramaten i Stockholm.

– Jag har ju alltid velat resa, och nu ska jag få se Island. I’m living the dream. Eller, allt blev inte riktigt som jag hade tänkt, men ändå. Samtidigt behöver jag något mer hållbart och långsiktigt, hur kul det här än är.

Den 14 februari fyllde Marwan Arkawi 24 år. Enligt passet fyller han år en månad senare.

– Jag föddes för tidigt och låg i kuvös den första månaden. I Syrien anser man att jag föddes den dagen sjukhuspersonalen tog ut mig ur kuvösen. Jag kom så plötsligt, mamma gick förbi sjukhuset med sina kompisar och sa att hon skulle föda sitt första barn där så småningom. Det var som att jag lyssnade på henne, för den natten kom jag.

24 år senare firade han det datumet med den nyvunna vännen Josef från Eritrea, som bor på samma anläggningsboende i södra Stockholm. De tog en paus i festandet för att äta middag på McDonalds.

– Ja, det är första gången jag firar min födelsedag på McDonalds. Men i stort sett drack vi bara. Någon hade bakat tårta. Jag börjar få en hel del kompisar, även svenska. Det tar cirka ett år att ta sig igenom det där väldigt tjocka lagret ni har men sedan blir man å andra sidan vänner på riktigt. Tror jag.

– Jag har verkligen skurit ner på rökandet. Det har många här på anläggningen också. Det i sig gör det svårare att hela tiden ha en cigarett i handen.

Marwan Arkawi är övertygad om att han får återse sin familj; mamma, pappa, lillebror och lillasyster. Men i stället för drömmen om att mötas i Sverige går Marwans tankar till Sudan.

– Det är ett av få länder utan visumkrav för syrier. Du skulle se min 11-årige lillebror, jag pratade med honom igår. Han har rakat en cool frisyr och har en flickvän. Jag känner knappt igen honom.

Men din bror kan inte vara elva, det var han ju när du lämnade Syrien?
– Just det, jag är kvar i det. Han är ju tretton nu. De skulle nog inte känna igen mig heller. Jag var rundare och hade inte lika tät skäggväxt när jag lämnade dem.

Vad är det första du kommer att göra när du ser din familj igen?
– Jag planerar en tatuering. Så det enda jag tänker på just nu är att min mamma inte får se min tatuering.