Gravida kvinnor och andra sympatisörer ockuperade sjukhuset i Sollefteå i protest mot nedläggningen av förlossningsavdelningen. Foto: Izabelle Nordfjell/TT

Gravida kvinnor och andra sympatisörer ockuperade sjukhuset i Sollefteå i protest mot nedläggningen av förlossningsavdelningen. Foto: Izabelle Nordfjell/TT

I måndags ockuperades BB i Sollefteå. I Västernorrland har befolkningen demonstrerat gång på gång mot nedskärningarna i sjukvården. Sommarens vårdkaos har efter julhelgernas larmrapporter utvecklats till närmast en permanent vårdkris i hela landet.

Och samtidigt som vårdpersonalen flyr en vård där debatten saknar långsiktiga politiska förslag har sjukvården föga förvånande blivit väljarnas viktigaste fråga. Det här är tecken på att något radikalt snabbt måste göras.

Det krävs en större politisk vilja att prioritera den offentligt finansierade sjukvården, både för patienter och vårdpersonal. Forskaren och psykiatrikern Marie Åsberg visade redan 2012 att ju mer landstingen minskade på personalstyrkan under 1990-talets kris desto högre sjuktal hade de fem år senare.

Och enligt siffror som Dagens Arena har tagit fram har antalet anmälningar till Arbetsmiljöverket inom vård och omsorg mer än fördubblats de senaste tio åren medan den stressrelaterade ohälsan har ökat mest för gruppen kvinnor inom vård och omsorg.

Det är uppenbart att mer resurser måste tillföras men de senaste årens lösningar på vårdens problem har i stället stavats effektivisering. Det har skett parallellt med en utveckling som möjliggjort att allt mer vård kan ske utan inneliggande vård. Även allt fler sjukdomar kan nu kontrolleras inom primärvården.  Behandlingsmetoder har blivit bättre och befolkningen kan med framgång behandlas för många fler sjukdomar än förr.

Och visst är det i sig en bra utveckling. Men samtidigt har befolkning ökat i snabb takt och framförallt blivit äldre och mer vårdkrävande. Julens vårdkris har framförallt märkts på akutsjukhus i hela landet som ett symtom på en kraftigt underdimensionerad vård i stort.

Sverige har lägst antal vårdplatser i Europa och nu när vårdavdelning efter vårdavdelning stängs då vårdpersonal flyr landstingen som arbetsgivare finns inga marginaler kvar.

Även primärvården som ska täcka upp för all utlokaliserad vård från sjukhusen har stora problem eftersom det ökade ansvaret inte har följts av en utbyggnad med mer resurser.

Alliansen valde skattesänkningar och försökte lösa vårdens problem genom kömiljarder och vårdgarantier. Det var organisatoriska åtgärder som mest har skyfflat runt problemen och försvårat för professionen att ta ansvar för och utveckla verksamheten.

Samtidigt har landstingens begränsade budgetar de senaste åren lett till mer nedläggning av vård än upprustning. Undantaget är Stockholm där det borgerligt styrda landstinget genom bygget av Nya Karolinska Sjukhuset i stället felsatsat på ett alldeles för litet, dyrt sjukhus samtidigt som vården växt ur sin kostym för länge sedan.

För att lösa vårdkrisen måste vi våga se resursbristen. Visst finns också organisatoriska frågor som kräver lösning. Det är dags att på nationell nivå våga diskutera landstingens huvudmannaskap för den avancerade sjukvården, primärvårdens organisation och tillväxten av privata sjukförsäkringar som undergräver legitimiteten hos den offentliga vården.

Här krävs politiska lösningar. Men dessa kan endast bli långsiktigt hållbara om de kombineras med politiska beslut om ökade resurser.

Sverige lägger en låg andel av sin BNP på sjukvård i jämförelse med liknande länder. Den ökande och åldrande befolkningen kommer att medföra ett än större vårdbehov i framtiden. Nu ser väljarna behovet av en ny sjukvårdspolitik och det är dags att även Socialdemokraterna greppar taktpinnen.

Om sjuksköterskor och annan vårdpersonal inte ska fortsätta sin flykt från sjukvården och om behoven av bra vård ska kunna tillgodoses måste det finnas en politisk vilja att prioritera den offentligt finansierade sjukvården före skattesänkningar.

Maria Ehlin Kolk