Sara Flink- Pressfoto

Sara Flink. Privatfoto

ARBETET DEBATT. Ungas engagemang tas inte tillvara av arbetarrörelsen. Risken är stor att vi går miste om människor som hade kunnat utgöra viktiga delar i facket och politiken. Det skriver Sara Flink, frilansskribent.

”När jag var ung fick en åka land och rike runt och utföra skituppdrag innan en fick chansen till något betydelsefullt uppdrag, det borde vara likadant idag så ni unga lär er hierarkin.” – IF Metall. 

Det finns ett motstånd inom arbetarrörelsen, både den fackliga och den politiska delen. Först var det inte så tydligt, men ju mer inom ungdomsverksamheten som jag involverade mig i, desto fler upplevelser fick jag ta del av. Trots att vi ofta har medlemmarna på vår sida får vi inte alltid engagera oss. Det finns en struktur som måste följas och nåde den som försöker rucka på ordningen.

När dörren till arbetarrörelsen öppnades innebar det något varmt och välkomnande. En ingång till en plats där alla hade betydelse, för att mångfald gjorde oss starka. Det var fint att vara medlem och förtroendevald något att vara stolt över.

Som ung kom jag snabbt in och fick regionalt ansvar tillsammans med gänget i ungdomskommittén. Vårt område var egentligen bara en sak: Skolinformation. Men vi ville mer. Det fanns så mycket mer att göra, så många orättvisor vi ville vara med och bekämpa.

För att kunna göra det behövde vi andra uppdrag. Kollegorna var glada och tyckte att ”givetvis ska ni representera oss!”. Nomineringarna kom in, men nu uppdagades nya problem som vi inte riktigt räknat med. Den här gången kom de inte från våra motparter.

”Jag har blivit förminskad. De har försökt att få mig att framstå som att jag har fel, trots att jag har haft rätt. De tar in en i enrum, oftast två, så att man inte vågar säga emot så mycket” – Handels.

Mobbning. Förlöjligande. Utfrysning. Dubbelbestraffning. Vi får det kastat i ansiktet att vi saknar erfarenheter för att vi är unga. Men vi får heller inga möjligheter att skaffa oss sagda erfarenheter för att vi, åter igen, är unga. Vår ålder gör att vi klassas som oberäkneliga, och i vissa fall, rent ut sagt skadliga.

”Men lilla du, det är ingen idé att satsa på dig för du kommer snart att försvinna ur organisationen när du får för dig att plugga vidare eller något liknande! Vi behöver se långsiktigt, det bästa för framtiden.” – Kommunal.

Problemet ligger sällan i att medlemmarna inte vill ha oss där, utan en illvilja från de som redan har förtroendeuppdrag. De som vi ersätter, de som anser att de har bäst koll på läget. Bromsklossen som förhindrar en föryngrad och modern organisation som följer efter samhällets utvecklingar.

”Du kommer att bli duktig sen när du gjort dina hundår, se och lär nu – så kan du ta uppdrag sen när du är mogen!” – Socialdemokraterna.

När det förs på tal kommer alltid svaret att vi visst får plats. Men den viktigaste frågan är: Vilken plats då?

”Jag själv brukar benämna mig som killen på avbytarbänken. Ersättarplatser är perfekt att använda mig till och fylla ut kvoten, men inte ge något ansvar.” – Socialdemokraterna.

Det är nog inte någon som argumenterar emot att det krävs kött på benen innan en får större ansvar. Men kombinationen av den nedärvda kulturen som säger ”vänta på din tid” och människor som ungdomsrörelsen gärna benämner som ”cementhäckar” eller ”betongrövar”, måste brytas.

Vi vinner på vår mångfald, inte på sura gubbar som vägrar lämna ifrån sig ett uppdrag som de anser vara sitt, som anser att unga människor är ett hot mot deras plats. Tillåts den typen av mentalitet är det inte undra på att vi får problem med våra kollektivavtal och vår politik. Utan våra tankar och idéer så blir det nämligen föråldrat ganska fort.

Personligen har jag ändå haft tur. Jag har sluppit majoriteten av de citat som jag nyss nämnt, för att jag lyckats komma förbi barriären som är uppsatt mellan ungdoms- och huvudverksamheten. Men alla har inte lika mycket tur. Citaten ovan är faktiska citat från unga inom vår rörelse. Saker som de får höra dagligen.

Visst kommer de äldre generationerna ofta och påpekar att även jag minsann bara har fått mina uppdrag på grund utav inkvotering och inget annat. Hade jag inte brunnit så starkt som jag gör för vår rörelse, är jag inte säker på att jag hade brytt mig om att fortsätta kämpa. Det blir svårt att inte ifrågasätta hur många som vi förlorat på grund av den interna resistansen.

För ärligt talat, att vara förpassad till farstun är inte så trevligt och det är något äldre generationer måste inse. Gärna innan framtiden är förlorad på grund utav ”bristande engagemang”.

Sara Flink, frilansskribent