”Regeringen rundar EU-rätten för fackliga önskemål”

Regeringen avser att ändra i reglerna för utstationerade (Lex Laval) i syfte att göra det lättare för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare.

Förslaget ackompanjeras av slagordsmässiga uttalanden om att EU inte är till för att sänka löner och att svenska kollektivavtal för utstationerade är otroligt viktiga och helt avgörande för att den svenska modellen ska fungera (Aftonbladet 12 december, Arbetet.se 13 december).

Regeringen med Ylva Johansson i spetsen slår blå dunster i ögonen på svenska folket. Det går alldeles utmärkt för en svensk facklig organisation att redan med gällande regler få ett kollektivavtal med en utstationerande arbetsgivare, ytterst efter vidtagna stridsåtgärder. De nu föreslagna reglerna öppnar således inga stängda dörrar för möjligheterna att få ett svenskt kollektivavtal för utstationerade.

När det gäller påståendet om lönesänkning så är detta dimridåer. En rumänsk byggnadsarbetare tjänar omkring en tiondel av vad en svensk byggnadsarbetare tjänar. Om denna rumänske byggnadsarbetare utstationeras till Sverige och får arbeta till en svensk minimilön ser han eller hon säkerligen inte detta som en lönesänkning utan som ett rejält lönelyft. Lex Laval sänker således inga löner utan höjer dem.

Fackliga företrädare uttalar ofta en omsorg om utländska arbetstagare och hur väl dessa behöver skyddas från slavliknande löner och arbetsskador. Det märkliga är att denna omsorg endast gör sig påmind under den korta tid arbetstagarna är i Sverige. Hur det går för dem när de arbetar i sitt hemland bryr sig de svenska facken inte om. Så varför detta intresse för dessa arbetstagares välbefinnande just i Sverige?

Svaret är att vad de fackliga företrädarna egentligen värnar om är arbetstillfällen för de egna medlemmarna, inget annat. Därav motståndet mot utstationerad, konkurrerande arbetskraft. Och detta synsätt kan måhända, ur ett begränsat perspektiv, sägas ingå i en facklig organisations uppgifter. Men vad som minst sagt sticker i ögonen är hyckleriet.

Ylva Johansson har helt korrekt påpekat (Aftonbladet 12 december) att svenska fackliga organisationer inte sedan Lex Laval trädde i kraft vidtagit några stridsåtgärder mot utstationerande arbetsgivare. Den självklara följdfrågan är förstås: varför?

Hur kan det komma sig att fackliga organisationer, vars företrädare ihärdigt framhåller utstationerades slavliknande löner och undermåliga villkor, inte tillgriper det verktyg som nuvarande Lex Laval tillhandahåller, nämligen stridsåtgärder, för att tvinga på arbetsgivaren svenska rimliga villkor? Varför har facken med armarna i kors accepterat ett sådant otillbörligt utnyttjande av utländsk arbetskraft? Det är många som väntar på svar.

Det allvarligaste i regeringens förslag är dock slopandet av den så kallade bevisregeln. Denna regel innebär att stridsåtgärder är förbjudna om den utländske arbetsgivaren redan tillämpar villkor som minst motsvarar svenska minimivillkor. I en sådan situation inträder således fredsplikt enligt gällande regelverk, en fullt rimlig effekt eftersom arbetstagarna redan har motsvarande villkor som de som hade kunnat framtvingas med stridsåtgärder. Mer än minimivillkor är nämligen inte tillåtna enligt EU-rätten.

Om nu denna bevisregel, i enlighet med förslaget, upphävs blir det fritt fram för svenska fackliga organisationer att tillgripa stridsåtgärder oavsett hur bra villkor de utstationerade arbetstagarna redan har. Detta är fullständigt orimligt och strider med största sannolikhet mot EU-rätten. Som bekant förbjöd EU-domstolen i Lavaldomen 2007 alltför långtgående stridsåtgärder med motiveringen att den fria rörlighet för tjänster som garanteras i EU-fördraget inte fick begränsas för mycket.

Regeringens bedömning att slopandet av bevisregeln är förenlig med EU-rätten innebär ett oacceptabelt risktagande. En obegränsad rätt att vidta stridsåtgärder skulle allvarligt begränsa den fria rörligheten för tjänster och kan därför knappast stå i överensstämmelse med vare sig EU-fördraget eller utstationeringsdirektivet.

Regeringen tar således med sitt förslag en stor risk att bryta mot EU-rätten, enbart för att tillgodose fackliga önskemål. Detta måste motverkas på alla sätt.

Lars Gellner, före detta arbetsrättsjurist Svenskt Näringsliv