Från vänster: Olof Palme, Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Foto: TT

Arbetets kulturredaktör Charlotta Kåks Röshammar tillbringade en kväll på ABF med Tage Erlanders dagböcker.

Veckans föredrag om Tage Erlanders 17:e dagbok på ABF-huset blir en rolig men närmast surrealistisk upplevelse. Svärdottern Lillemor Erlander står på scenen som moderator. Hon bubblar av entusiasm och berättar detaljer. Fast det här står inte i dagböckerna, och inte det, tillägger hon. Och inte heller står det i de sex biografier som Tage Erlander själv skrev mellan åren 1961 och 1979. Hur mycket information finns det om ”Sveriges längste statsminister”? undrar jag.

Att ge ut dagböckerna är ett mastodontprojekt som Gidlunds förlag tog sig an under 1990-talet. I dem beskriver statsministern detaljrikt vad som händer honom, alla möten, uppgörelser och, mer och mer ju längre tiden går, sina känslor och kval, och han drar sig inte för att kritisera sig själv.

Men där finns inget ”häftigt, det står inte sådant” enligt Lillemor Erlander. Om man inte med häftigt menar alla möten med olika människor, från regeringschefer till taxichaufförer: ”Jag tycker om människan”, som han själv sagt.

Dagböckerna kan ses som ett unikt källmaterial över livet runt statsministern. Inget har utlämnats i de tryckta böckerna, förutom noteringar om enskilda utomstående personers sjukdomar.

Själv bjuder Lillemor och maken Sven Erlander, som sitter i en stol bredvid och tilldelas ordet emellanåt, på personliga kommentarer, som att han var en väldigt bra pappa och berättade fantastiska historier.

Och när de gifte sig sa Tage Erlander som fått två söner innan kriget kanske satte stopp för fler barn: ”Jag har alltid undrat hur en flicka Erlander skulle se ut. Men nu vet jag.” Relationen till fadern och svärfadern verkar alltså ha varit god, kanske en förutsättning för det arbete som nu lagts ner.

Lillemor och Sven har haft ett långt liv tillsammans, och nyligen firat 59-årig bröllopsdag. Då blir det så här, att de hjälps åt, säger hon. Annars brukar maken vara den som talar om böckerna, för det är han som redigerat dem.

De är från början nedtecknade i skrivböcker med en ”hela havet stormar-handstil”, berättar Lillemor Erlander och flaxar med armarna. Inte blev det bättre av att politikern skrev under sina många resor. Därför har sekreteraren Inga-Lisa Lundin, som jobbat på regeringskansliet, anlitats för att tyda skriften. Tydligen är det bara hon – och hustrun Aina Erlander – som kan tyda kråkorna. Men också Lillemor och Sven har gjort sitt för att klura över oläsliga passager, säger hon.

Att ge ut 17 volymer borde trötta ut vem som helst. Men åtminstone svärdotterns entusiasm är som sagt stor. Hennes ögon lyser när hon berättar: Det finns faktiskt dagböcker från åren 1970 till 1984 också!

– Det är grejer det! Nu ser Inga-Lisa lite orolig ut, säger Lillemor Erlander när hon tittar på transkriberaren där på första raden.