Det vinsttak som Ilmar Reepalu presenterade i dag när han överlämnade regeringens Välfärdsutredning till civilminister Ardalan Shekarabi var till stora delar utformat så som Arbetets ledarsida tidigare har redovisat.
Att det föreslagna vinsttaket på maximala sju procent ska räknas på eget insatt kapital, eller operativt kapital som utredningen formulerar det, gör att vinstmöjligheten kvarstår men att de orimliga övervinsterna stoppas, de övervinster som riskkapitalbolagen inom välfärdssektorn i dag kan hämta ut av våra skattepengar utan att själva investera ett öre.
Utredningens förslag får därmed sägas vara ett bara steg på vägen. Vinsttaket är fortfarande lite väl högt men kopplingen till det egna insatta kapitalet skulle få ner vinstuttagen betydligt.
Utredningen bedömer att effekten varje år blir att mellan 4,5 och 5,0 miljarder kronor skulle gå till att förstärka välfärden i stället för att försvinna ut i riskkapitalbolagens vinster.
Enligt fackförbundet Kommunals första beräkningar motsvarar dessa summor omkring 12 000 nya heltidstjänster inom välfärdssektorn, en fullkomligt sanslös summa.
Mot detta har Svenskt Näringsliv som väntat återupprepat alla myter och vanföreställningar om hur vinstuttagen fungerar.
Att välfärden, skolor, sjukvård, äldreomsorg skulle få behålla 4,5 – 5,0 miljarder kronor mer varje år kallade Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne strax efter presskonferensen för en attack på välstånd och välfärd. En mer än lovligt förvrängd glidning som trotsar all logik.
För hur kan närmare fem miljarder kronor i extra satsning på välfärden, vilket som sagt motsvarar lönen för 12 000 heltidstjänster inom välfärden, vara en attack mot välstånd och välfärd?
Om vi avskedar ytterligare 12 000 undersköterskor eller andra välfärdsarbetare, blir välfärden då ännu bättre?
Så lågt har alltså debatten sjunkit att Svenskt Näringsliv inte drar sig för att dra fram rent vulgära argument om att fler anställda i stället för större vinster till Caymanöarna försämrar välfärden. Men denna vulgärdebatt är naturlig. Och kommer förmodligen att bli ännu värre. Att fem miljarder kronor per år går till välfärden i stället för till riskkapitalbolagens vinster är inte småpengar ens för Wallenbergägda Academedia, den största aktören inom friskolesystemet i Sverige i dag.
Alla medel är tillåtna för att få behålla denna allmosa från skattebetalarna.
Under den närmaste tiden kommer vi att se mängder av attacker från Svenskt Näringsliv och andra arbetsgivarorganisationer.
Men vad som händer därefter är oklart.
Under dagens presskonferens undvek Ilmar Reepalu att bedöma det fortsatta politiska spelet men naturligtvis är det där allt fokus nu hamnar. Sedan Svenskt Näringsliv köpt över Sverigedemokraterna till sin egen motståndarsida finns ingen majoritet för någon förändring alls av dagens vinstuttag.
Alliansens partiledare skriver på DN-debatt att de vill räcka ut en hand för fortsatta överläggningar men avvisar samtidigt alla former av vinsttak. Om de står fast vid den åsikten betyder det att det inte finns något utrymme alls för utredningens förslag. Utredningens förslag är nämligen en vinstbegränsning. Tar man bort vinstbegränsningen ur förslaget finns ingenting kvar.
Det mest oroväckande vore alltså om S och MP förutsättningslöst går in i förhandlingar med Alliansen på Alliansens villkor.
Möjligen kan det leda fram till några nya riktlinjer om kvalitetskrav som kan sättas in i någon pärm bredvid de kvalitetskrav som redan finns.
Men någon förändring blir det inte.
Regeringen måste ta till sig grundbudskapet i Reepalus utredning: Med ett vinsttak kan vi tillföra minst 4,5 – 5,0 miljarder kronor extra för att höja kvaliteten i välfärden. Utan vinsttak försämras välfärden med lika mycket, motsvarande 12 000 heltidstjänster. Den sanningen förändras inte av att vi inför nya kvalitetskrav.
