Grafik: Eva Vaihinen. Klicka på grafiken för att se den större.

I kölvattnet av finanskrisen har ökningen av flera av lägstalönerna inte hållit samma takt som löneutvecklingen. Facken har hamnat på defensiven, menar utredaren Dan Andersson. Nu applåderar han låglönekraven från LO.

Ett av inslagen i den nya LO-samordningen är en satsning på de kollektivavtalade lägstalönerna. Överenskommelsen innehåller krav på att lägstalönerna omfattas av en krontalshöjning, vilket innebär högre löneökningar procentuellt sett.

– Det är en stor seger för LO att förbunden internt har klarat av att komma så långt. Det innebär en våldsam utmaning mot näringslivet och borgerliga partier som kräver lägre lägstalöner, säger Dan Andersson, fristående utredare och tidigare chefekonom på LO.

Satsningen på höjda lägstalöner står i skarp kontrast till utfallen i de fyra senaste avtalsrörelserna.Arbetet har sammanställt statistik över lägstalönerna på fyra stora avtalsområden – handeln, industrin, den kommunala sektorn och restaurangbranschen – sedan början på 2000-talet. I sammanställningen framträder två distinkta perioder, där finanskrisen är vattendelaren.

Före finanskrisen steg lägstalönerna snabbare än andra löner på arbetsmarknaden. Uppskrivningen av lägstalönen i avtalen var i genomsnitt en procentenhet högre per år, än den centralt avtalade löneökningen. Det bidrog i sin tur till att lägstalönerna på tre av fyra områden knappade in på medianlönen på arbetsmarknaden, alltså den lön där det finns lika många löntagare som tjänar mindre som tjänar mer. Undantaget är den kommunala sektorn där parterna under två år valde att frysa lägstalönen.

Efter finanskrisen är utvecklingen en annan. Från och med den stora avtalsrörelsen år 2010 har den breda stegringen av avtalens lägstalöner avstannat i förhållande till andra löner.

På industrins område har lägstalönerna dessutom halkat efter jämfört med den allmänna löneutvecklingen.

I den senaste avtalsrörelsen var höjningen av lägstalönen mindre än de centralt avtalade löneökningen på tre av fyra områden. Endast inom handeln stiger lägstalönen i år i takt med det centrala lönelyftet.

– Före finanskrisen var det ett högre tryck på arbetsmarknaden. I konkurrensen kan företagen ha varit tvungna att försöka attrahera personal med högre lägstalöner, säger Åsa Olli Segendorf, chef för arbetsmarknadsenheten på statliga Konjunkturinstitutet.

Hon hävdar att parterna före krisen också kan ha räknat med en mer omfattande löneglidning – lönehöjningar utöver avtalen – och därför valt att göra högre uppskrivningar av lägstalönerna.

– På senare tid kan den omfattande debatten om lägstalönerna ha bidragit till ett ökat ansvarstagande från parternas sida, som fått dem att inte göra lika stora höjningar, säger Åsa Olli Segendorf.

Dan Andersson, fristående utredare och tidigare chefekonom på LO, anser att arbetarkollektivet efter krisen varit utsatt för ett omfattandet utbudstryck genom att det funnits många arbetslösa ungdomar och omfattande migration, samtidigt som försämringar i a-kassan och lägre organisationsgrad satt ytterligare press.

– Att det under dessa omständigheter inte skett en större minskning av lägstalönerna visar att strukturen på arbetsmarknaden är uthållig. Men det visar också att facken inte gjort några framsteg, utan befunnit sig i en försvarsposition, säger Dan Andersson.

Trots att lägstalönerna stabiliserats i förhållande till den allmänna löneutvecklingen efterlyser Konjunkturinstitutet att parterna ser över nivåerna i avtalen.

– En frysning av lägstalönerna skulle ha små, men positiva, effekter på sysselsättningen framförallt på kort sikt. På längre sikt skulle det kunna öppna för en annan branschstruktur där nya företag växer fram, säger Åsa Olli Segendorf.

Men hon poängterar att problemen med integrationen av nyanlända inte löses med frysta lägstalöner.

– En sådan åtgärd påverkar främst personer som är nära att få ett jobb, inte dem som har låga färdigheter, säger Åsa Olli Segendorf.

Dan Andersson hävdar i stället att frysningar av lägstalöner är närmast verkningslösa. Enligt honom krävs det stora sänkningar av lägstalönerna för att det ska få sysselsättningseffekter, eftersom priskänsligheten på arbetsmarknaden är låg.

– Lägre lägstalöner är en dyr metod för att höja sysselsättningen. Den leder till stigande vinster och att de med tryggare jobb får en större del av lönekakan, säger Dan Andersson.

Anders Eld