I mitten av 1990-talet besökte jag elektronikjätten Philips i Nederländerna. Arbetarfacket berättade stolt att de hade lyckats få företagsledningen att gå med på fler deltider. Det var en seger för kvinnorna, ansåg de. Nu kunde kvinnor både sköta hemmet OCH jobba.
Ingen av de stolta fackliga ledarna verkade ens snudda vid tanken på gemensamt ansvar inom familjen, och inte heller företagsledningen.
Samma selektiva syn finns än i dag i talet om flexibla arbetstider. När Sveriges ”mest kvinnovänliga arbetsplats” första gången korades 2002 lyftes satsningen på flexibla arbetstider som ett huvudskäl till vinsten. Kvinnorna kunde ju både hämta och lämna barn, handla, laga mat, diska, tvätta och allt annat som kvinnor gör. OCH jobba.
Något år senare uppmärksammades den blinda fläcken av Maria Tullberg på Handelshögskolan i Göteborg. Hon ställde frågan varför flexibel arbetstid ständigt debatterades på kvinnodominerade arbetsplatser, men inte på mansdominerade. Hennes studie hette logiskt nog Flexibel arbetstid – en ny kvinnofälla?
Nyligen har flexibel arbetstid lovordats av både Försäkringskassan och tjänstemannaförbund, än i dag som en ”kvinnofråga”. Men när ska vi egentligen lyfta den viktiga frågan om familjeansvar?
