– Ska vi ta bilder i detta gemak? Ha! Jag har en del konst, men naturligtvis inte i den här prisklassen. Jag satte upp en pappersbonad ovanför spisen på landet och då kom någon och sa, nej men Elsie, inte kan du ha pappersbonader? Tänk att det kan jag! Det är en sån där gullig, gullig sak med häst och kärra, sommar och narcisser. (I rum på förlaget, Bonniers). Foto: Henrik Montgomery

– Ska vi ta bilder i detta gemak? Ha! Jag har en del konst, men naturligtvis inte i den här prisklassen. Jag satte upp en pappersbonad ovanför spisen på landet och då kom någon och sa, nej men Elsie, inte kan du ha pappersbonader? Tänk att det kan jag! Det är en sån där gullig, gullig sak med häst och kärra, sommar och narcisser. (I rum på förlaget, Bonniers). Foto: Henrik Montgomery

Nej, det här ska inte bli en kärleksnovell. Det ska förhoppningsvis bli en respektfull text där skrivandet och tankarna kring självbiografin Riktiga Elsie står i centrum. Och ja, Elsie Johansson, du ska få se så att dina uttalanden är rätt återgivna.

Det går inte att motstå kärleken, så livfullt som Elsie Johansson berättar om den. Och så väl unt henne den känns. Och så central den och äktenskap är i berättelsen om hur hon blev en av Sveriges stora arbetarförfattare, berättelsen som hon efter ett antal nära nog självbiografiska romaner lyfter ut i ljuset.

Kärleken, den ljuva och den smärtsamma.

Omslaget till självbiografin Riktiga Elsie blev så där stilrent som hon önskat. Hon stryker med handen över några av de nysignerade exemplaren när hon efter intervjun förklarar att hon kan vara väldigt petig.

– Ta inte illa upp, jag är sån.

För om hon nu formulerar saker om sig själv, ska det kännas rätt. Hennes ord ska vara hennes. Det är svårt det där, med att översätta tal till skrift, säger hon.

Första gången jag träffade henne var på en författarkväll på det lokala biblio-teket. Efteråt ställde jag några frågor om Att besegra fru J, Anneli Jordahls biografi om henne, som handlar om klass och arbetet på Posten (där hon var ”en sån där manschettproletär”). Det hade inte varit helt lätt att enas om formuleringarna, hade jag förstått.

”Kanske kan det skrivas en annan sorts biografi om mig”, minns jag att hon sa, och greppade min hand. Den mjuka huden, hennes vänliga blick. Minnet inristat som i en vaxkaka, för att tala Johanssonska. Ovetande om att jag överhuvudtaget skrev sa hon: ”Kanske ska du skriva den”.

Andra gången var inför 80-årsdagen och releasen av Då nu är jag, hemma i lägenheten i Sala backe, ”Pölsastan”, där hon hittat sig en fin, ljus lägenhet efter skilsmässan. En kollega på posten som sedan blev politiker tyckte att det var hedervärt att hon bosatt sig där, på arbetarsidan av Uppsala, där han själv bodde.

– Men efteråt flyttade han själv över till andra sidan ån, det tyckte jag var dråpligt.

Man skulle ju bo på universitetssidan.

– Han är död nu, tillägger hon snabbt.

Jag och fotografen var hembjudna för en intervju till Arbetets Inblicksserie om arbetarklass – som hon själv är ”så in i märgen”. I Riktiga Elsie berättar hon om uppväxten med pappan som var statare och sedan byggjobbare, och som bara bodde hemma på söndagarna, om mamman som sladdbarnet Elsie (femte barnet) tillbringade mycket tid med i den fallfärdiga stugan i Vendel utanför Uppsala.

Mamman hade varit ”lillpiga” och sen ”fullgod piga” innan hon fick barn vid 16 år och parets livslånga tragik började, tröstlös och kvävande, ”underställd sin tid med dess hårda ekonomiska villkor och obarmhärtigt selekterande människosyn”.

För Elsie blev det realskola men inte studentexamen:

– Jag är väl en av få verksamma författare i dag som inte tagit studentexamen. Jag är en akademiskt fullkomligt obildad människa.

Hon är också en av få nu levande som berättar om gamla Fattigsverige. Hon avskyr klassindelningar, säger att även om det kanske inte syns utåt på barn, så är det väl inte så stor utjämning i dag heller.

Från tiden på Posten har hon minnen av hur tjänstemännen såg ner på arbetarna. Som när förste postexpeditören betedde sig illa mot mannen i blårock på grund av något småfel.

– Jag var så arg, jag var ju själv ingenting, men jag gick ut till honom, och sa: Du om någon skulle väl kunna näpsa den där postexpeditören.

Postiljonen var också violinist i hovkapellet, ”en mycket bildad människa”. Men hon minns svarsrepliken än i dag:

– Till den nivån sänker jag mig inte, sa han.

Efter besöket i lägenheten skickade jag texten för läsning. Den kom tillbaka rödmarkerad. Om jag någon gång sedan mötet på biblioteket hade lekt med tanken att skriva den där biografin, så kändes det inte längre lika lockande.

När nu biografin är skriven, är Elsie Johansson själv författaren. Det började med ett förslag från en ”kompetent och seriös skribent”, men nej, i sitt konstnärskap är hon oomkullrunkelig och skulle det skrivas var hon tvungen att göra det själv. Hur skulle hennes liv, språk och klang kunna bli begripligt genom någon annan skribent?

Hon har inte ensamrätt på sanningen, säger hon. Släktingar som är kvar i livet har kanske andra minnesbilder. Men hon skriver sin historia, om barndomen och hur hon blev författare.

Några uthängningar skulle det inte bli. Att hänsyn är ett centralt begrepp visar sig också genom att texten arbetar sig fram till sanningar och svåra scener. Får hon skriva så här? Är det berättigat? frågar hon sig och kommer fram till ett ja. Det handlar inte bara om en enskild människas öde utan också om en dokumentation, av en klass och i en viss tidsperiod. Och så om kärleken, då.

För det var ju så, att trots att ”diktandet kom, slog ner sig som en gråsparv” redan i tidig ålder, debuterade Elsie Johansson först vid 48 års ålder, med Brorsan hade en vevgrammofon. Kärleken kom emellan, också för vidare studier. Som 18-åring gifte hon sig.

Under sitt 55 år långa äktenskap ägnade hon mycket kraft åt makens psykiska labilitet, hans ångest och depression. Han ljög och bedrog henne, han bröt ned hennes självförtroende som kvinna ”jämsmed stubben”. Framgången som författare skojade han bort eller ignorerade.

Klicka på bilden för att se den större.

Klicka på bilden för att se den större.

I Riktiga Elsie kallar hon honom Bruno, hans riktiga namn förmår hon inte skriva ut, trots att han är död. Det finns ingen hatiskhet. Hon beskriver honom också som vänlig mot många, ett ”maskulint praktexemplar” på utsidan och svag och olycklig inuti.

Trots allt hade han en plats i hennes hjärta; hon upphörde nog aldrig att älska denna stilige man hon föll för som 16-åring, säger hon.

Men nu har hon en ny livskamrat. Om honom kan hon prata hur länge som helst.

– Nu kommer det här att bli en kärleksnovell och det ska det inte, säger hon och fortsätter.

Många av vännerna trodde inte att det skulle funka.

– De ser mig som författaren, poeten, och Thore är en ordkarg person, före detta bonde och fabriksarbetare. Men de visste inte ett dugg om sanningen, för det går så bra att det inte är klokt. Kärlek handlar inte om sånt.

– Vi kan inte passera varandra utan en smekning, det bara inte går, för vi tycker så otroligt mycket om varandra. Och det är så skönt och tryggt och kravlöst och vi behöver inte stila upp oss för att duga. Det spelar ingen roll om man arbetar med ord eller jord.

– Och det behöver då inte betyda att man är bakom flötet – det är många som tror det om folk som jobbar och inte säger så mycket. Men jag brukar säga till Thore, som är årsbarn, att hade vi gått i samma skola, då hade det blivit en strid på kniven. Han är så smart, så han skulle förmodligen ha golvat mig fastän jag var van att vara bäst i klassen.

Thore kan allt, säger hon:

– Han kan laga mat, baka, sy, han kan gräva, odla, mecka, bygga, han kan precis allt, det är bara så. Men det här med att skriva böcker kan han inte. Vi skojar om det, vi skojar mycket. Men han hade nog inte förstått att det var ett sånt hårt arbete att skriva, som jag har slitit med denna bok, alltså.

Men om hon genom livet haft så mycket bekymmerslöshet, omsorg och glädje som nu, hade hon nog inte blivit författare, utan ”suttit och mossat någonstans för att jag hade det så bra”, säger hon.

– Nu pratar jag hej vilt. Är det där en bandspelare?