”Människan brottas med samma problem”

Vad hade du för relation till romanen Den Allvarsamma leken, innan du fick rollen som Lydia, Karin Franz Körlof?
– Jag hade inte läst den. Men jag gillade Hjalmar Söderberg, hade läst andra verk. När jag läste boken ett par gånger innan vi började filma blev jag stormförtjust. Den är så fin, så vacker, jag förstår verkligen att den blivit en klassiker. Så tidlös och relevant. Tiderna förändras, men människan brottas med väldigt mycket samma problem, och kommer att fortsätta göra det: svartsjuka, omöjlig kärlek.

Varför är den så omöjlig?
– Det är så många saker som spelar in. Det är så mycket som ska funka för att man ska kunna bli tillsammans. Det handlar om klass. I Arvids fall är han inte tillräckligt välbärgad för att ha råd att ha familj.

Lydia då?
– Hon är konstnärsdotter, målar själv. Längtar efter att upptäcka saker, världen. Men hon har inte heller det bra ställt, och blir mer eller mindre bortgift med en man med kapital. Han smyckar henne, men hon är inte lycklig.

– Men sedan är det också att ingen tar steget, uttrycker sina känslor. Det är en lek, ett spel, som jag tror många känner igen oss i.

– Kärleken är både fantastisk och fruktansvärd på samma gång. Det är svårt att få den att uppfylla alla krav. Man längtar ofta efter något mer, något annat. Jag tycker också den är fin för den öppnar upp för tanken att man inte bara behöver bli kär en gång i sitt liv, att man inte behöver vara fast i ett äktenskap. Man kan faktiskt gå vidare från det. De kunde de uppenbarligen redan på den tiden.

Var det något i boken som du tyckte inte kändes relevant i dag?
– Det var vissa grejer som vi också ändrade på. När Arvid säger att de ska träffas i smyg, mot att han ger henne lite pengar, då kände vi att vi inte behövde ta med det unkna, att han erbjuder pengar. Och hon svarar att hon vill men inte törs, det har vi inte heller med. Det var skönt att romanen inte behövde bli ett facit.

LÄS OCKSÅ ”Kärlek gör ont” – intervju med regissören Pernilla August

Sverrir Gudnason, varför fick du rollen som Arvid i Den allvarsamma leken? 

– Kanske något med min energi. Jag kan vara obeslutsam.

Har ni gemensamma drag?
– Ja det tycker jag, just det där att jag kan låta saker bara bli som de blir. Jag är inte så aktiv i mina beslut.

Varför är det en sån bra bok?
– Jag tror att det är för att kärlekshistorien inte är den här rena Romeo och Juliahistorian, den skaver, den är hård. De är lika goda kålsupare båda två, de vill ha varandra men de vill också ha en massa annat. De kan inte välja, de har chansen att få varandra flera gånger, men de klarar inte av det. De har andra relationer som betyder lika mycket. Det är just för att de inte har varit med varandra, som de är så galna i varandra. Hade de sagt ja till varandra i början, kanske Lydia hade varit den som var hemma och sov när Arvid var ute och träffade någon annan.

Filmen har premiär på fredag den 9 september. Vad ska du göra nu?
– Åka tillbaks till Prag och fortsätta filmningen av filmen om Björn borg. Det är spännande och en jättegrej att gå in i.

Spelar du tennis?
– Nu spelar jag tennis.

Inte innan?
– Nej.

Går det bra?
– Ja, det är roligt, jag kommer fortsätta med det hela livet. Det är något skönt med tennis, bollen kommer hela tiden tillbaka väldigt snabbt, man hinner inte tänka. Det är en väldigt fin sport och du kan spela den överallt. Jag tänkte att jag skulle försöka få mina barn att spela så vi kan spela ihop.

Hur skiljer sig skådespeleriet i de två filmerna?
– Det handlar om tidsaspekten. Och för mig är det att när jag förberedde mig för Arvid var det mycket i huvudet, och när jag förbereder mig för Björn Borg så är det mycket fysiskt.

Du är en elitidrottsman nu?
– Jag tränar i alla fall 15 timmar i veckan. Jag får känna hur det är att vara idrottsman och ha de där extrema rutinerna, och träna så mycket. Jag börjar där, fysiskt, och sen rör jag mig in i rollen.