Regissören själv under inspelningen av Den allvarsamma leken. Foto: Linn Malmén Bild: Linn Malmén

Under fredagen är det premiär för den tredje filmatiseringen av Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderbergs vemodiga klassiker. Arbetet tog regissören Pernilla August på pulsen.

LÄS OCKSÅ ”Människor brottas med samma problem nu som då” – läs intervjuer med huvudrollsinnehavarna

När läste du boken första gången?
– Jag såg filmen, med Stefan Ekman och Lil Terselius (från 1977, när hon var 19 år, reds anm), den kommer jag ihåg starkare. Men jag hade läst boken innan, i skolan.

Vad minns du?
– En passionerad kärlekshistoria, det var det. För mig har boken aldrig varit en sån där bibel som jag har förstått att den varit för många. Men ju mer jag arbetat med den, ju mer tycker jag om den.

Betydde andra författare mer?
– Sylvia Plath var min stora, under gymnasieåren. Jag tycker alltid bäst om när det är ett kvinnligt perspektiv. Jag vill ha identifikationen, och det fick jag hos Sylvia Plath, den unga kvinnans kämpande.

Sedan gick det några år och du gjorde lite grejer… (Roller i Fanny och Alexander, Star Wars och ett 70-tal film- och tv-produktioner, titelroller i Bergmanuppsättningar på Dramaten, Guldbagge för bästa regi med debuten Svinalängorna.)
– Ja, haha.

… och så fick du den här regifrågan?
– Jag sa ja i stort sett på stående fot. Jag har längtat efter att göra en kärlekshistoria. Och så tyckte jag det var lockande med sekelskiftet. Kan vi identifiera oss med det i dag? Den handlar om så klassiska saker som känslor, kärlek, otrohet, relationer. Det har inte förändrats, tyvärr.

Tyvärr?
– Ja, kärlek gör ju så ont.

Men i Svinalängorna hade du ju en kärlekshistoria?
– Jo, jag tänkte också på det i samma sekund som jag sa det. Det är en annan sort, och mycket annat. Det är väl kanske det jag vill berätta om hela tiden. Eller relationer, det är det roligaste jag vet. Det där undersökandet, varför människor gör som de gör, fatta dem liksom.

Vilken är din bästa egenskap som chef?
– Gud. Ingen aning. Karin (Franz Körlof, som spelar Lydia, reds anm) har använt ett ord som jag tycker jättemycket om: tillåtande. Liv Ullmann har inspirerat mig jättemycket med sitt sätt att skapa tillåtande rum. Det finns inget rätt och fel vi kan bara göra på olika sätt. Jag litar väldigt mycket på kollektivet. Det är viktigt för mig att alla ska känna sig fria och skapa utifrån sig – och så går all energi in till mitten.