Indiens kvinnor kämpar för sin plats på arbetsmarknaden

 

 

ARUNA

Den roströda bussen tråcklar sig genom staden Kolhapur i västra Indien. Konduktören Aruna Patil torkar svetten ur pannan med baksidan av handen och häver sig fram genom bussen.

– Biljetten kostar tio rupier. Jämna pengar, tack!

Bland passagerarna finns en del kvinnor i färgsprakande saris, men de flesta är män i olika åldrar – en del lantbrukare med en säck över axeln, andra unga killar i t-tröja och jeans som studerar på gymnasium eller högskola. Bussen fylls på i snabb takt.

När vi nått ut på landsbygden blir vägen sämre, det skakar konstant och kroppskontakt är oundviklig.

Jag håller krampaktigt tag i ett säte och minns det Aruna berättade innan vi steg på:

”Den första tiden som konduktör var svår. Jag var blyg – och männen drog nytta av det. En del av dem tryckte sig mot mig i trängseln, andra smekte slemmigt och stirrade. Det händer fortfarande, men nu vet jag hur jag ska hantera det.”

På bussen är hon inte längre den lågmälda småbarnsmamman vi mötte tidigare. Nu agerar hon som en sträng lärare.

– Ni där, sätt er ned, det finns ett par platser där borta! Lämna plats för påstigande!

Männen nickar och gör som hon säger. De drar fram mynt och sedlar som räcks fram över axlar och hukande ryggar.

En flicka hänger ut med huvudet genom ett av de halvöppna fönstren. Vindens fläktande rufsar om hennes hår.

 

När arbetsdagen är slut kliver Aruna genomsvettig ut genom bussdörren. Det första hon gör är att gå till toaletten.

– Männen kan ju kissa var som helst, men vi måste hålla oss. Så vi undviker ofta att dricka vatten – trots värmen, säger hon.

Som aktiv i facket känner hon till de hälsorisker som är förknippade med att inte dricka tillräckligt. Men det är bara en av många utmaningar som en kvinnlig busskonduktör ställs inför.

– För två år sedan var det en kille som vägrade betala. När jag bad honom lämna bussen, ringde han till sina vänner, som mötte upp vid nästa hållplats. Sedan knuffade de mig, drog omkull mig på bussen, kallade mig en massa hemska saker, tog på mig över hela kroppen…

Hon tystnar.

– Efter det fick jag hjälp av facket. De skickade ett brev till byäldsten och hotade med att dra in rutten. Det tog skruv. De skyldiga tvingades erkänna och be om ursäkt. Fast någon påföljd hos polisen blev det ju inte, säger Aruna.

Sedan dess är hon kvinnorepresentant i fackklubben och företagets skyddskommitté. Kampen hon för är inte bara viktig för kvinnorna på Kolhapurs bussar. Indirekt kan den också få stort avtryck på landets ekonomiska framtid.

Bara 27 procent av Indiens kvinnor är i dag förvärvsarbetande, vilket kan jämföras med Kinas 64 procent. Om Indien på allvar ska kunna utmana Kina om rollen som världens nya ekonomiska draglok måste det ändras.

2007 beslutade regeringen därför om kvotering till en rad yrken – bland dem busskonduktörer. Men den omtalade gängvåldtäkten på en buss i New Delhi i december 2012 gjorde det tydligt hur sårbara kvinnor är i kollektivtrafiken.

Händelsen fick en ny, stor feministisk rörelse att ta form, som försöker pressa regeringen att agera.

– Det är mycket kvar att göra. Många kvinnor känner skam och blir skuldbelagda när de utsätts för övergrepp, så det är många som tiger, säger Aruna.

 

MEGHA OCH SUMAN

Handen stryker lätt över magen. Där syns bara en liten buktning än så länge. 27-åriga Megha Patil har inte berättat för sina manliga arbetskamrater att hon är gravid.

– Jag vill inte basunera ut det i onödan. Men visst är jag orolig, jag är ju redan i fjärde månaden, säger hon försiktigt.

Minst fyra konduktörer har drabbats av missfall det senaste året i Kolhapur, på grund av de skakiga vägarna.

– Varje gång det skakar till i bussen blir jag rädd. Tänk om jag måste jobba när jag är sådär, säger Megha och nickar mot vännen Suman, som är höggravid i åttonde månaden.

Suman har fått skrivbordstjänst. Även Megha har ansökt om det fram tills förlossningen. Men de manliga cheferna dröjer med svaret.

De båda arbetskamraterna bor i samma by, en mil utanför Kolhapur. När de återvänder dit byter de om till färggranna saris och tar genast i tu med sitt andra jobb: hushållsarbetet.

– Städa och sedan laga mat åt familjen, sådan är rutinen, säger Suman.

Får du någon tid för dig själv?
– Nej, vad är det? svarar hon med ett skratt.

Både Suman och Megha bor med sina respektive svärföräldrar. Och båda har turen att ha män som stöder dem i ambitionen att lönearbeta – så här långt.

– Jag är stolt över att kunna bidra till familjens hushållskassa. Fast hur det blir när barnet fötts … det får vi se, säger Megha.

 

SHEELA

Sheela Naikwade är frustrerad. Avtalsförhandlingar pågår och hon är som vanligt den som driver frågan om bättre arbetsvillkor för busskonduktörerna.

–  Jag har hotat med hungerstrejk. Det fick arbetsgivaren att backa lite, så nu finns i alla fall våra krav kvar på förhandlingsbordet, säger hon i fackförbundet MSTKS huvudkontor i Bombay.

Sheela har vigt sitt liv åt att förbättra situationen för de omkring 7 500 kvinnliga transportarbetarna i delstaten Maharashtra, som har 120 miljoner invånare och en yta stor som Polen. Även Kolhapur tillhör denna delstat.

De senaste åren har Sheela rest konstant. Hon har byggt upp ett nätverk av kvinnliga fackföreningsaktivister som samarbetar med icke-statliga organisationer och får stöd av bland andra svenska Union to Union och Seko.

Men det finns starka krafter som tycker att kvinnofrågorna distraherar från andra ”viktigare” frågor – både i delstatsregeringen och inom facket.

– Trakasserierna sker inte bara på bussarna. Många chefer beter sig illa också. Men jag har turen att ha stöd av min generalsekreterare. Det är tack vare honom som vi nu har fått två poster avsatta till kvinnor i fackets styrelser på alla nivåer – något som är historiskt här i Maharashtra, säger Sheela.

Framgångarna sker i en stark reaktionär motvind. Inom det hindunationalistiska partiet BJP, som fick regeringsmakten i Indien 2012, finns personer som menar att kvinnor ska hålla sig till sina traditionella roller.

Premiärminister Narendra Modi är BJP:s partiledare, men samtidigt en ekonomisk pragmatiker.

Han tycks ha insett att kvinnors deltagande på arbetsmarknaden kan ge högre tillväxt. Det är det som ger aktivister som Sheela spelrum.

– Vi kommer inte att ge upp. Vi kommer att fortsätta vår kamp, säger Sheela innan vi skiljs åt.

Text: Erik de la Reguera
Foto: Estrella de la Reguera