Regionklyftorna växer
Under 2000-talet har Stockholm och Västsverige haft en snabb tillväxt medan mellersta Norrland och norra Mellansverige stagnerat.
LÄS OCKSÅ Nyanlända klarade sig bättre i Småland på 1990-talet
– Skillnaderna mellan svenska regioner börjar närma sig nivåerna vi ser i länder med en lång historia av regionala problem, som Italien och Spanien. Det är en påtaglig förändring i BNP per invånare jämfört med 1980-talet då Sverige hade lägre regionala ojämlikheter än andra länder, säger Kerstin Enflo, ekonomihistoriker vid Lunds Universitet.
Bilden av ett växande gap mellan den ekonomiska utvecklingen i storstadsregionerna och andra delar av landet framträder tydligt i den sammanställning av SCB:s regionala statistik som Arbetet har tagit fram. Stockholm och Västsverige ligger i topp i alla dimensioner, medan regioner som norra Mellansverige och mellersta Norrland kravlar sig fram med låg tillväxt, svag inkomstutveckling och stagnerande arbetsmarknad.
Under 2000-talet har Stockholmsområdets ekonomi vuxit med nära 3 procent om året, vilket innebär en sammanlagd tillväxt på 45 procent. I norra Mellansverige – som placerar sig i andra ändan av skalan – har ekonomin sammanlagt bara vuxit med 8 procent. Tillväxtutvecklingen sätter också sin prägel på välståndet.
Norra Mellansverige är numera den fattigaste regionen i termer av bruttoregionprodukt (BRP) per invånare. Klyftan mellan den fattigaste och rikaste regionen har ökat påtagligt under de senaste tjugo åren. I mitten av 1990-talet motsvarade BRP per invånare i den fattigaste regionen två tredjedelar – 66 procent – av motsvarigheten i Stockholm.
Även arbetsmarknadsläget blir alltmer regionalt betingat. Sysselsättningsgraden i Stockholms län var förra året nästan 9 procentenheter högre än i norra Mellansverige.
I de svagare regionerna har antalet arbetstillfällen legat stilla eller fallit under 2000-talet, medan storstadsregionerna fått tiotusentals nya jobb per år.
Ekonomihistorikern Kerstin Enflo hävdar att utvecklingen ingår i en internationell trend.
– Sedan 1980-talet har den teknologiska utvecklingen gynnat branscher som tenderar att lokalisera sig i storstadsregioner. Det har i sin tur medfört att personer med dessa kunskaper flyttat till dessa områden. Hittills finns inga tecken på att den här utvecklingen är på väg att avta, säger Kerstin Enflo.
Nationalekonomen Gustav Martinsson vid KTH ser den regionala klyvningen som ett resultat av den pågående polariseringen på arbetsmarknaden. Jobb inom mellanskiktet på fabriker och bruk utgör stommen av arbetsmarknaden på mindre orter, men dessa arbetstillfällen har blivit färre. Antalet högkvalificerade jobb ökar, främst i storstadsområdena.
– Innehavarna av de välbetalda jobben i de kunskapsintensiva tjänstesektorerna efterfrågar i sin tur tjänster. Det innebär att arbetsmarknaden för kringtjänster och enklare jobb växer och koncentreras till städerna, säger Gustav Martinsson.
De växande regionala klyftorna ställer också frågan om de nyanländas arbetsmarknadsetablering på sin spets. Inom loppet av några år kommer hundratusentals personer att söka sitt inträde på den svenska arbetsmarknaden. Så här långt har debatten om det kretsat kring lägstalönernas nivåer, men Gustav Martinsson hävdar att uppmärksamheten är missriktad:
– Var dessa personer bosätter sig har större betydelse än förändringar i lägstalönerna. Det går att sänka lönerna till noll, men saknas efterfrågan så blir det ändå inga jobb.
– Om utplaceringen grundas på tillgång till bostäder, utan hänsyn till att den ekonomiska aktiviteten är låg i dessa områden, så kommer många av de nyanlända inte att kunna hitta sysselsättning.