Här finns det plats för barn

I stort sett vartenda barn som strömmar in på parkleken Skyfallet i södra Stockholm en slaskig februarieftermiddag tar lika snabbt som självmant block och penna ur min hand när jag frågar vad de heter. De är 12-13 år och har levt tillräckligt länge för att utgå ifrån att vuxna sällan kan stava till deras namn.

Fadma Ali, utbildad lärare men här med titeln ungdomsledare, får frågan hur hon mår och en bamsekram. Några killar springer direkt till pingisbordet. En annan slänger sig ner i soffan och undrar vad som händer i dag.

LÄS OCKSÅ: ”En resurs som är på väg bort” – landskapsarkitekt och docent Ulla Berglund

LÄS OCKSÅ: ”Det blir mer pengar till parker i år” – Roger Mogert (S), stadsbyggnadsråd i Stockholms stad

 

Amir Farihadi, gruppchef för parkleken, höjer rösten.

– Hörni, det dök upp ett brev … Vem är det som skrivit det?

Barnen skruvar på sig. Zaki Abdulahi drar ner kepsen och kryper ihop.

– Det var du va?
– Mmm … Och Kalle.

– Du skriver ju bättre än jag, säger Amir. Men det som får mig att reagera är namnlistan. 20 namn, vilket ju är jättebra! Men, jag har ett motkrav. Det är bara killar på listan. För att det ska gå igenom vill jag ha tio tjejnamn.

– Vi hämtar mina kusiner, kontrar Omar Haddouni.
– Var bor de då?
– Malmö, Västerås, Algeriet…

– Men det är bra, fortsätter Amir Farihadi. Var hittar vi tjejerna? För det här är på riktigt, eller hur? I dag går vi upp stadsdelsförvaltningen, vet ni var den ligger? Vi ska lämna ett medborgarförslag, vet ni vad det är?

– Nåt tillstånd, svarar någon.
– Nej, man behöver inget tillstånd. Det är som det låter, alla får önska men det är inte säkert att man får som man vill.

Så fortgår samhällskunskapen i praktiken: En stadsdel, hur många har vi i Stockholm?  Stadsdelsnämnden, vet ni vad det är? Våra politiker, vilka är de?

– Det är inte mig ni ska vända er till. Jag kan sluta. Det är aldrig personen utan funktionen ni ska lära. Ni måste göra er hörda, avslutar Amir.

Det är många som säger sig älska barn. Men få som verkligen värnar dem, om de inte finns i en absolut närhet: de egna, barnbarnen eller syskonbarn. Det märks även i den offentliga miljön.

Vi lever i en urbaniserad tid där bostäder är den största frågan. Det som finns runtomkring, hamnar enligt forskningen, på efterkälken. I dag bor 85 procent av svenskarna i tätort. Ju tätare vi bygger desto färre rymliga gårdar. Och barn behöver rymd. Och synliga vuxna människor.

De bemannade parklekarna verkar befinna sig längst ner i markhierarkin. Under 1950-talet fanns de i hela landet. I dag främst i Stockholm. 1980 fanns tvåhundra bemannade parklekar i huvudstaden. Idag dryga 40. Exakt hur utvecklingen sett ut vet ingen, det är ett outforskat område och ingen för statistik. Och få medborgare ställer krav på något som man knappt ens vet existerar.

– Parkleken har fallit ur vårt kollektiva minne, som landskapsarkitekten Anna Lenninger uttrycker det.

Hos dem som finns kvar sjunker bemanningen. Skyfallet i Björkhagen kallas i folkmun Peters park på grund av fritidspedagogen Peter Björklund som gick i pension för ett år sedan efter 42 år i parken.

I lokaltidningar berättade han hur han lämnade jobbet tidigare än planerat på grund av att bemanningen blev så låg, jämfört med glansdagarna på 80- och 90-talen när de hade öppet från 09.00-20.00 och var tre anställda.

I dag är det två heltidstjänster som delas av två personer, som båda även ska vara på ungdomsgårdarna. Och man öppnar 13.00 eller 14.00 och stänger senast 17.00

– Tyvärr försvinner mycket resurser, men det är bra att följa barnen där de befinner sig. Så att de, och föräldrarna, känner igen oss. Vi riktar in oss på barn som inte är inskrivna på fritids, säger Amir Farihadi.

I dag går drygt 57 procent av landets 6-12-åringar på fritids, vilket är fler än någonsin. Men för att även de som inte gör det ska komma ut på aktiviteter ordnar Skyfallet bland annat dagkollo med utflykter på alla skollov.

– Kostar det pengar? Det är första frågan alla barn här ställer sig när vi ska göra något, säger Fadma Ali.

Men parkleken står för allt: kollektivtrafik, inträde och mat. Fadma berättar att hon gärna hade haft en parklek att gå till när hon själv växte upp i Småland. Då visste hon inte att de fanns. I stället gjorde hon saker ”man inte borde ha gjort” i 12–13-årsåldern. Fritids hade inte familjen råd med. När skolan ordnade utflykter fick hon sätta hoppet till att någon lärare var givmild just den dagen.

– Det var typ det värsta i skolan, att man inte hade råd.

När hon själv senare i livet kom att jobba som lärare märkte hon att inget förändrats. Tydliga instruktioner om vad som ska finnas med på en utflykt. Och så sitter några barn där med ”värsta grejerna” och andra med en torr macka.

– Det ska aldrig finnas ett barn som känner att det behöver ha med något när det går till parkleken. Här är det lika för alla.

Björkhagen där Skyfallet ligger har, som så många andra orter längs tunnelbanan i Stockholm, gentrifierats. Omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter ger möjligheter till människor som har. Men det är fortfarande blandat i viss mån.

Amir Farihadi säger att de strävar efter att barnen från bostadsrätterna och villaområdena också ska komma. För att minska fördomarna som annars lätt gror. Men de kommer inte i lika hög grad.

– Många av dem har fullt upp med aktiviteter och är rätt föreningsbundna. All forskning visar att sådant leder till att de klarar sig bättre senare i livet. Vi försöker därför få in föreningstänket här också, att det är laget inte jaget som gäller och att vi ska vara rädda om vår lokal till exempel.

Samtidigt förlorar ”villabarnen” kanske något annat. Förmågan att gå och ses bara för att just ses. Träffa nya människor spontant. Ungdomsledaren Anna Gunnarsson säger att när det ”bara” är häng kommer inte så många barn från villaområden.

– Det kommer fler om vi kallar det för en aktivitet, till exempel fredagsfotboll eller fredagsdisco, lägger hon till samtidigt som skriver inhandlingslistor till dagkollot.

Att de bara hänger på Skyfallet är dock en underdrift. Utöver brevet till samhället, pingisspel, fotboll ute på gården, bakas det sockerkaka i dag. Elias Abdulnor är tolv år och bor i Bagarmossen. Han går hit efter skolan varje dag.

– Det finns alltid något att göra. Och de bryr sig om oss. Om det händer något hjälper de oss. Annars skulle jag mest gå runt. Eller gå hem och spela tv-spel.
– Jag vet inte ens vad jag skulle göra om det här inte fanns. Vi har sjukt bra gemenskap, säger 12-åriga Elin Barbus.

– Vissa som kommer hit har ingen familj som direkt tar hand om dem, säger Mory Kaba Mächs, 12 år.
– Hemma behöver inte vara trygghet, fyller Ida Lindfeldt i, också hon tolv.

Så går de uppspelta iväg till stadsdelsförvaltningen för att lämna över sitt brev. Ordningsvakten ser lite stressad ut över antalet unga (med journalist- och fotografentourage) som väller in. Men de får sitt formulär och fyller koncentrerat i det. Amir Farihadi viskar.

– Jag kan ändra schemat själv. Men det är inte viktigt. Jag är inte viktig. Det här har betydelse. De ska förstå hur systemet fungerar.

LÄS OCKSÅ:

Det offentliga rummet del 1: Staden som vill byta klass

Det offentliga rummet del 2: Allmän plats – för inbjudna

Det offentliga rummet del 3: Mot ett kyligare samhälle

Det offentliga rummet del 4: Är biblioteket en farlig plats?

Det offentliga rummet del 5: Ett kreativt vardagsrum i city