Frissorna gör historia

Umeås frisersalonger hjälper till att skriva historia: – Via kvinnors berättelser vill vi komplettera bilden av en lång rad mäns gärningar, säger Maria Perstedt, chef på Kvinnohistoriskt museum som nu visar resultatet: Berättelser i en stad.

Jag har haft samma frisör i Umeå i 20 år. Detta då hon, skickligt, tämjer min tjocka kalufs. Under åren har vi anförtrott varandra om livets berg-och-dalbana. Under mitt senaste besök började jag berätta om en stor silverpokal jag ärvt efter mormor, och som jag nyligen plockat fram och ställt på hedersplats i vardagsrummet.

Ingraverat på pokalen står: WIK, Vilhelmina herrars vandringspris, Skidlöpning 20 km. Aina Jonsson 1922, 1923, 1924. Min mormor vann alltså över herrarna i skidlöpning tre gånger! Bara anblicken av pokalen ger mig kraft.

Frisören säger att jag absolut måste berätta detta för Kvinnohistoriskt museum eftersom de undersöker nya sätt för att synliggöra kvinnor i historien. Alla som vill har möjlighet att bidra med sin berättelse i projektet ”På Salongen”.

Varför samarbetar Kvinnohistoriskt museum just med frisersalonger då?
– Eftersom vi inte kan förvänta oss att kvinnor ska komma till museet med sina berättelser ville vi sträcka ut armarna och möta kvinnorna i deras egen vardag. Salongerna är offentliga rum där man som kund oftast känner sig trygg och omhändertagen. I det personliga mötet bemöts kvinnors berättande med respekt och empati, säger Åsa Adolfsson, utställningsproducent på Kvinnohistoriskt museum, som tydliggör detta i utställningsmaterialet via en text av sångaren och låtskrivaren Kristin Amparo:

”I alla världens städer är salongen vår oas. Här faller burkan ner till marken och vi snackar skit. Jag möter mina syrror, här är alla varandra lik.”

Sex frisersalonger i Umeå har varit ”ambassadörer” för Salongen under två månader. Historier om både då och nu, berättade av kvinnor i Umeå, har skickats till museet via frisersalongernas I-pads, pappersblanketter och museets hemsida.

Frisören Helene Tallbom tycker att projektet är ”superviktigt”:

– Jag är oerhört inspirerad. Utan kvinnors historia får man ingen förståelse för varför saker och ting ser ut som det gör. Jag har många kunder som har något viktigt att berätta, säger hon.

En av hennes kunder, Malin Backsell, lärare i Umeå, anser att det måste bli bredd och djup i historieböckerna.

– Så att både killar och tjejer kan känna stolthet och samhörighet.

När DN nyligen granskade fyra läroböcker i historia för årskurs åtta fanns som mest 16 procent kvinnor i dessa. I Umeå är 56 procent av befolkningen inflyttad. En av de inkomna berättelserna, från Sarita Nath, 36, ger en bild av detta:

”När jag var 7 år, 1986, fick jag uppleva något som var helt främmande för mig. Det var rast och alla barn var på skolgården. Plötsligt kom en kille från tredje klass fram till mig och sa: Jag tycker du ska åka hem till ditt eget land. Jag stod tyst, förstelnad och stirrade på honom. Jag förstod inte vad han menade. Vadå, mitt eget land? Är inte detta mitt land? Efter han sagt det han ville vände han på klacken och gick. Kvar stod jag, fortfarande lika förvirrad. Brorsan kan säkert förklara, tänkte jag. Han gick i sexan. Jag såg honom på andra sidan skolgården, sprang dit och frågade vad killen i trean menade. Vadå, mitt eget land? Det var första gången jag upplevde och förstod att alla inte var lika.”

I samarbete med Folkrörelsearkivet och Västerbottens museum har Kvinno-historiskt museum även letat fram fram berättelser om kvinnor i arkiven samt intervjuat berörda personer. Materialet berättar om både det privata och professionella livet och presenteras tillsammans med berättelserna från projektet Salongen i utställningen Berättelser i en stad.

Övergripande teman i utställningen, förutom indelning i olika tidsepokrar, är skidåkning, kvinnlig rösträttsrörelse, kropp, kvinnors organisering och ”kvinnor hörs och tar plats”.

– I utställningen möter vi bland andra samekvinnan Maria Magdalena Mathsdotter som på 1860-talet åkte skidor till Stockholm för att besöka kungen och begära hjälp med samebarnens skolgång. Det gav resultat och sju samiska barnhem och skolor grundades mellan 1865 och 1868 i Västerbotten, berättar Jennie Forsberg, utvecklingsledare med ansvar för forskningsfrågor vid Kvinnohistoriskt museum.

– Tyvärr finns det inte så många berättelser om kvinnor i arkiven, men vi kan se skuggor av dem. Ofta har det skett en gallring av materialet innan det kommer till arkivet då man inte förstått hur viktigt det är att bevara kvinnors berättelser. Att ge plats för deras röster, tillägger hon.

– Vi hoppas att utställningen kan bidra till att bygga en inkluderande framtid. Tillsammans med Folkrörelsearkivet och Västerbottens museum tittar vi på hur vi kan förvalta konceptet och materialet i framtiden, säger museichef Maria Perstedt.

Yvonne Rittvall

Utställningen Berättelser i en stad pågår 8/3 2016-5/2 2017.