Ett kreativt vardagsrum – mitt i city

LÄS OCKSÅ: ”Aldrig fungerat” – ”Dragplåster för arbetarklassens barn” – läs två olika synsätt på kulturhuset.

Oskar skrattar och trampar otåligt. Han går fram till staffliet och målar en bred båge med den grova penseln. Och så vänder han sig om och doppar penseln i sin syster Alexandra färgkopp.

– Nej, Oskar, protesterar hon.

Alexandra målar en gubbe på sitt pappersark.

– Öga, näsa och mun, säger hon och målar på en spretig streckgubbe.

Hon är tre år och hennes bror är ett och halvt år. Det är på Kulturhusets avdelning Rum för barn, som ligger högt upp i huset. Kravet för att få måla är att man kan stå stadigt själv. Rum för barn är för dem upp till 9 år. Där finns både bibliotek och möjlighet att tova och leka med lera. Det är populärt.

Det är ofta kö och för att underlätta för besökarna finns ett trafikljus som syns från Sergels torg. Idag lyser det grönt och då finns det plats. Alexandra och Oskar är med sin pappa Johannes Jarlebring. Han säger:

– Barnen tycker att det är väldigt roligt här.

Han är inte uppvuxen i Stockholm, men han var på Serieteket i tonåren.

– Kulturhuset är fantastiskt för att det är så öppet och för att det finns så olika och unika erbjudanden. Och här finns en väldig blandning. Det är inte vanligt med så olika människor på samma ställe, säger han.

På samma våning som Makonde Lindes kontroversiella utställning har en designutställning just öppnat. Den heter Aqoonsi och det betyder identitet på somaliska. Bakom utställningen står Design Lab S. Formgivaren Samir Alj Fält säger att kollegorna gjort utställningen. Syftet är att svara på frågor som: vem är jag, varifrån kommer jag, vad är ett hem, vad är identitet. Och kollegorna är barn i åldern 9-13 år i stockholmsförorten Skärholmen.

– Vi är ett kollektiv. Det som driver mig är att jag har frågor om konst och design. Jag får svar genom att arbeta med barnen, säger Samir Alj Fält.

En grupp barn från ett fritids i Akalla tittar på utställningen. De undersöker en konstruktion som går att trampa och har fyra hjul som leder fram till en penna som signerar affischer. Azan är sju år och ska fylla åtta om fyra dagar.

Han gör tummen upp för utställningen.

En våning över gatuplanet finns schackhörnan. Alla bräden är upptagna. Den enda kvinnan som spelar är Vida Radon. Varje dag åker hon från Gnesta för att spela schack.

– Jag spelar så snabbt. Jag skulle nog missa mindre om jag inte spelade så snabbt, säger hon.

Vida Radon och hennes man kom till Sverige 1966 på turistvisum. De var ingenjörer och de fick jobb på  Scania och på Ericsson. Nu är hon pensionerad. Hon tycker att Kulturhuset borde se till att schackhörnan fungerar bättre. Ibland är stolarna trasiga. Spelbräden försvinner och det fattas spelpjäser, säger hon.

I informationsdisken längst ner arbetar Thomas Bergholz. Han har arbetat på Kulturhuset i snart 20 år. Han säger att tempot är mycket högre idag än när han började. Och han gillar när det går undan. Varje dag besvarar personalen frågor från 700 personer.

– Fortfarande är alla välkomna – bara de sköter sig. Och det är ett av få ställen man kan gå in på utan att betala.

Den mest besvärliga frågan är när folk frågar efter toaletten. Personalen måste då ställa motfrågor, eftersom det finns toaletter på så många olika ställen. Toalettfrågan ställs mellan sju och 17 gånger varje dag.

– Den konstigaste frågan var nog när en besökare frågade vart han själv var på väg. Det blev en mer filosofisk diskussion om livet. Jag såg honom senare i Café Panorama med ett glas vin.

Thomas Bergholz tycker att det bara blir bättre på Kulturhuset och det särskilt sedan Kulturhuset och Stadsteatern slogs ihop.

– Då blev det en ordentlig uppryckning. Det byggs och fräschas upp. Dessutom har det blivit lättare för oss som jobbar här att göra vår röst hörd.

Samir Alj Fält som gjort utställningen med barnen från Skärholmen är dock orolig för Kulturhusets framtid. Han växte själv upp i Bredäng och besökte Kulturhuset från fem års ålder. Men i dag känner barnen i Skärholmen inte till Kulturhuset. Dessutom tycker han att det numer finns alldeles för många restauranger och caféer i Kulturhuset.

Kulturhuset i Stockholm invigdes 1974, samma år som den nationella kulturpolitikens mål blev att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”. (Alliansregeringen strök sedan formuleringen år 2008.)

I förarbetet sas det att byggnaden skulle stå för ”Gatans stämning och verkstadens möjligheter”. Arkitekt Peter Celsing vann tävlingen om byggnadens utformning. Och det var han som döpte byggnaden till Kulturhuset. Han sa: ”Jag bygger för en ny människa som måste komma.”

LÄS OCKSÅ:

Det offentliga rummet del 1: Staden som vill byta klass

Det offentliga rummet del 2: Allmän plats – för inbjudna

Det offentliga rummet del 3: Mot ett kyligare samhälle

Det offentliga rummet del 4: Är biblioteket en farlig plats?