Svenska berättelser om klass

Siv sover vilse, Den allvarsamma leken och Yarden, tre nya svenska filmer med fokus på klass och sociala olikheter, blev omtalade på den 66:e Berlinalen.

Berlins filmfestival är känd för att visa film med stark social och politisk sprängkraft, från hela världen, för äldre och yngre målgrupper.

Ur svensk synpunkt är det den viktigaste utländska festivalen, sett till antalet svenska titlar som brukar väljas ut. Förra året vann Flocken och Min lilla syster sina respektive ungdomssektioner, varav båda är kända för att hålla hög klass.

Svensk film kritiseras ibland för en viss ensidighet – för få genrer och för få olika temperament. På årets Berlinale, den 66:e sedan starten 1951, var spridningen större. Av totalt nio svenska filmer, varav fyra korta, återfanns bland andra Sara Jordenös Kiki, hyllad redan på Sundancefestivalen i januari, en fint fängslande dokumentär om hbtq-personer på New Yorks vogueingscen, en poserande och personligt stiliserad dansform som blev känd för en större publik genom Madonnas Vogue (1990). Peter Modestijs timslånga 6A är en imponerande träffsäker skildring från ett krisartat föräldramöte.

I centrum stod dock några omtalade filmatiseringar: en barnfilm med inslag av magisk realism, ett kostymdrama och en samtidsskildring med satirisk udd – samtliga med fokus på klass och sociala olikheter.

Siv sover vilse (efter Pija Lindenbaums barnboksfavorit med samma namn) invigde festivalens yngre ungdomssektion. I filmen är Cerisia ny i en skola på landet. Rödlockig, i cerise kappa och med fejkpäls upptill omnämns hon som ”Stockholmstroll” på skolgården. Sameättade Siv, i Polarn o pyret-overall och stickad mössa, sluter upp bakom Cerisia, utan att den nyinflyttade egentligen tycks behöva stödet. Ändå blir sjuåringarna vänner och bestämmer att Siv ska sova över hos Cerisia.

För Siv innebär kompisens hemmiljö en tvättäkta kulturkrock. Här vistas privilegierade bohemer i en flärdfull våning med kakelugn, konst på väggarna, couscous på bordet. Siv äter föga men gapar ändå stort.

Precis som flera av Lindenbaums övriga hjältar – från Gittan till Åke med drakmamman – bearbetar hon sin vardag med hjälp av den list och fantasi som upptäckten av den nya världen tvingar henne till. Regissörerna Catti Edfeldt och Lena Hanno Clyne är Lindenbaum trogen, men broderar fint ut händelserna efter Hanno Clynes manus. Spelfilm spetsas med animerade inslag, till exempel marsvinen som nattetid blir till navelskådande grävlingar, ivriga till avvikelse men likafullt hopplösa kappvändare, möjliga att läsa som en symbol över dagens eftergivna hipstergeneration.

Exakt vad som händer – vad som är dröm och inte – lämnas öppet även här. Den stora insikten är snarast social. Efter övernattningen, genomlevd med skräckblandad förtjusning, är Sivs värld vidgad och kommer aldrig att bli densamma igen. Och nästa gång kommer sannolikt inte Cerisia att ta två glassar där kompisen bara får en.

Klass, tillsammans med genus, ligger också i brännvidden i den tredje filmatiseringen av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken från 1912. Den här gången är det danska Lone Scherfig som bearbetat texten och Pernilla August som regisserat, bland annat med avsikt att lyfta fram de kvinnliga rollkaraktärerna, vilket ger utökade möjligheter till igenkänning och identifikation.

Dels förstås med Lydia (Karin Franz Körlof), som för att hålla stånd efter faderns död mönstrar på ett konvenansäktenskap med en äldre förmögen herre, när utsikterna tycks små tillsammans med förälskelsen Arvid (Sverrir Gudnason), den Värmlandsfostrade som tar korrekturjobb på Nationalbladet men snart befordras till musikrecensent och finner en väg in i huvudstadens elit. Dels med Arvids älskvärda men oälskade hustru Dagmar (Liv Mjönes), som finner insikt först i en vacker scen om lycka på svärfaderns dödsbädd.

Även om den betraktande Arvid ”låter” kvinnorna välja åt honom så är det alltjämt hans perspektiv först och främst, från inledningsbilderna där Lydia badar naken i skärgården, till slutscenerna där han, på väg ut i Europa efter ett förhållandevis aktivt beslut, projicerar bilden av en onåbar, lätt leende Lydia – här som femme fatale.

Precis som i förlagan skildras kärlek med förhinder, över klassgränser. Men den samhälleliga kontexten får delvis stå tillbaka för den melankoliska passionen, där en kvinnas normbrott blir ödesdigert både för henne själv och hennes omgivning. Den idealiserade kärleken tycks bara kunna verka på avstånd, i en föreställningsvärld som sent omsider svarar illa mot verkligheten.

Om den funktionella klassresan tycks svår här verkar den helt omöjlig i Måns Månssons Yarden, som efter invigningen i Göteborg fick sin internationella premiär i Berlin. Regissörens förmåga att kombinera monoton jobbvardag med dråplig situationshumor är välkänd. Här till exempel i en minnesvärd bilscen, där huvudpersonen som enda infödda svensk möts av frågor om social bakgrund från en sällsynt rättfram kollega. Mellan frågorna spelar samma kollega Demis Roussos 70-talshit ‘Forever and Ever’ högt ur bilstereon.

Återigen handlar det om lyhört samplade verklighetsskärvor där misstroende genererar misstroende och ytterligare cementerar klassamhället och dess bestående klyftor.

Jon Asp