Tecknad Ronja får tid att utvecklas

Med filmer som Min granne Totoro, Det levande slottet och Spirited away utgör den japanske animatören Hayao Miyazaki en institution i filmvärlden, älskad av små som stora.

När Astrid Lindgren för snart femtio år sedan sa nej till en adaption av Pippi Långstrump ritade han i stället Panda, panda (1972), med en ung, föräldralös flicka i röda flätor som styvt välkomnar tjuvarnas besök. Sedan dess har de unga hjältinnorna avlöst varandra. Men efter att Miyazaki lagt pennan på hyllan är det upp till bland andra sonen Goro Miyazaki att föra arvet vidare.

Nu med en Astrid Lindgren som godkänd förlaga. Nyss var det SVT-premiär för Studio Ghiblis tv-serie Ronja Rövardotter. Att döma av de tre första avsnitten (av 26) är det två egensinniga temperament som möts och förädlar varandra.

Att se Ronja här är som att stiga in i Studio Ghiblis magnetiska universum, med ett aldrig sinande sinne för detaljer. Samma rikedom, samma berättarlugn och samma tilltro till materialet.

Tage Danielssons filmversion från 1984 håller än men förevarande speltid på över 600 minuter ger förstås andra möjligheter att dröja kvar. Till exempel får Ronja vara bebis längre. Mattis plågas ännu mer i fadersrollen, i skarven mellan rövarhövding och mjukispappa – ångest som han skriker ut inför den visualiserade föreställningen av Ronja på väg ner i helvetesgapet.

Vildvittrorna här är genialt förmänskligade (otäckast hittills), medan rövarna på uppdrag bär demoniska ansiktsmasker. Å ena sidan långa, nästan rituella scener; å andra sidan med actionsekvenser som inte håller tillbaka. Med andra ord finns mycket att fascineras av och fästa vikt vid: bilderna, färgskalorna, musiken men också den uppdaterade tolkningen.

Att en av årets absoluta tv-händelser utspelar sig i Barnkanalen är också en bild av vår tid.

Jon Asp