Har vi råd med barnfattigdom?
LEDARE. Det är dags att fokusera på de skador som blir konsekvenserna när pengarna som ska få samhället att fungera inte räcker till, skriver Malin Hanson.
Jag vet att de kommer att reta mig i skolan. Jag vill inte vara hemlös”. Så säger Mohammed, 12 år, i en intervju i SVT (30/12). I slutet av december tvingades han och hans familj flytta från sin lägenhet i en kommun norr om Stockholm. En handläggare på socialtjänsten har uppmanat dem att söka boende på annan ort. Men än så länge är situationen olöst, ohållbar.
Mohammed är långt ifrån ensam om att känna oro inför framtiden. Rädda Barnen kunde i december 2015 rapportera att 234 000 barn lever i ekonomisk utsatthet i Sverige. Värst är situationen bland barn som lever med ensamstående föräldrar och barn i familjer med utländsk bakgrund. Statistiken talar sitt tydliga språk. Bland barn vars föräldrar är födda i ett annat land är barnfattigdomen sex gånger högre än bland barn vars föräldrar är födda i Sverige.
Har vi råd med denna barnfattigdom? Har vi råd med att allt för många barn växer upp med små möjligheter till en fullgod utbildning? Med ungdomar vars framtid är helt beroende av föräldrarnas sociala och ekonomiska situation? Med en växande trångboddhet i våra storstäder? Dessa är frågor som våra politiker måste våga ställa.
Anne Marie Lindgren är socialdemokratisk skribent och debattör sedan många år tillbaka. I en artikel i tidningen Östra Småland (4/1) skriver hon om rädslan inom socialdemokratin för att prata om skattehöjningar. Hon konstaterar att det är hög tid att fokusera på den andra sidan av saken: nämligen de skador på samhällsekonomin och för individerna som blir konsekvenserna när pengarna som är tänkta att få samhället att fungera inte räcker till.
I Konjunkturinstitutets, KI, senaste rapport kan man läsa följande: ”Om det offentliga åtagandet ska kunna bibehållas krävs det dock stora utgiftsökningar de kommande åren. Om detta ska finansieras fullt ut kommer skatterna att behöva höjas med ca 160 miljarder kronor 2016–2020.”
Det behövs med andra ord ökade intäkter bara för att upprätthålla den nivå på välfärden som finns idag. Och det behövs ännu mer än vad KI anger om de klyftor som bitit sig fast ska kunna bekämpas.
I kölvattnet av den stora flyktinginvandring som Sverige haft under det senaste året har vi fått en politisk diskussion som tycks handla mest om att lappa och laga. Naturligtvis måste snabba insatser till för att människor som flytt hit ska ha en chans i det svenska samhället. Men det behövs också en politik som gör att alla som bor i Sverige kan förlita sig på välfärdssystemen och på den svenska modellen med löner enligt kollektivavtal.
Strax före jul kom Finanspolitiska rådet med tipset att lönerna måste sänkas för att fler ska få jobb. I stället, menar rådet, ska undantag från kollektivavtalsnormen göras för vissa grupper.
En sådan politik är kontraproduktiv. Alternativet till lägre löner är att satsa på att mer kvalificerade jobb växer fram. Det leder till en bättre matchning på arbetsmarknaden vilket frigör jobb som de som idag står längst från arbete kan ta.
Det leder också till ökade skatteintäkter som kan bidra till att förhindra exempelvis barnfattigdom.
Att stjälpa över ansvaret för den ökade ojämlikheten på enskilda på det vis som görs nu är att lägga ribban för lågt. Det kan inte bara handla om att människor ska kunna överleva. Det får inte handla om att ”vi” ska ge till ”dem”.
Vad det måste handla om är att barn som Mohammed ska kunna utvecklas till självständiga och starka individer som känner frihet och tillförsiktigt. Det ansvaret vilar inte bara på dem själva och på deras föräldrar. Utan också på Magdalena Andersson (S) och regeringen.
