Jag vet inte vilka intentioner Hans Fallada hade med sin roman Hur ska det gå för Pinnebergs? när den kom ut 1932 i Tyskland – förutom att berätta en historia. Men när jag nu läst om den i nyöversättning av Aimeé Delblanc känns det som om författaren skrev den för att vi som lever nu ska förstå hur nazismen kunde växa fram. Och det i det land i Europa med den allra starkaste arbetarrörelsen.

Jag läste, förfärades och kände igen mig i Falladas beskrivning av Tyskland innan Hitlers maktövertagande. Jag kände igen argument från senaste valrörelsen men nästan ännu mer från hur det låter nu, varje dag från de direktutsända presskonferenserna. Det är obehagligt många av Pinnebergs erfarenheter och motgångar som skulle ha kunnat upplevas i Sverige. I dag.

Låt mig berätta lite om innehållet. Johannes Pinneberg, en försäljare av kläder, och hans älskade Lämmchen, som försörjer sig som servitris, går i inledningen till en läkare för att få preventivmedel utskrivna, men Lämmchen är redan gravid. Hon är uppvuxen i en arbetarfamilj, sympatiserar med kommunisterna och håller hårt på solidariteten arbetare emellan. Pinneberg själv däremot tillhör vad Lämmchens pappa kallar en gul fackförening eftersom han närmast är att betrakta som tjänsteman, tvungen att bära vit hög krage som han är på jobbet.

Han följer helst fegt med strömmen, stryker chefen medhårs och hoppas på favörer eller åtminstone att inte bli näste man som tvingas till arbetslöshet.

Men ändå blir det han som får gå. Eller kanske just därför. Lauterbach vågar ingen avskeda, han tillhör stormtrupperna och tillbringar all ledig tid ute på gatorna med att spöa upp folk. När chefen närmar sig honom, med rynka i pannan, ställer han sig upp och visar sina stora labbar. Ute på lagret arbetar Kube, men han är organiserad arbetare. När chefen kräver övertid hänvisar han till avtalet och sina rättigheter, och vänder chefen ryggen. Pinneberg däremot är rädd att bli arbetslös, rädd att inte klara av att försörja sin fru och det väntade barnet. Han hukar och försöker vara till lags, och blir avskedad.

Boken slutar med att Pinneberg en kväll jagas av polisen enbart av det skälet att han ser ut att vara en tiggare. Fattigdom har blivit ett brott.

Osäkerheten och rädslan för att pengarna inte ska räcka genomsyrar varenda sida i boken. För den som inga pengar har handlar allt om pengar. De flesta i Pinnebergs situation har efter den stora inflationen inga som helst besparingar och allt är dyrt. Samtidigt kryllar restaurangerna av omåttligt rika som vältrar sig i ostron och annan lyx, de bor likt furstar och har varken medkänsla eller förståelse för majoriteten av tyskar som har det illa ställt. De rår väl för det själva, kantänka.

Fallada lyckas visa att det var osäkerheten i sig och de stämningar i samhället den förde med sig som bäddade för nazismen. Han skriver det aldrig rent ut (det hade varit en omöjlighet eftersom boken kom ett år innan Hitler vann valet) men i dialogerna mellan romankaraktärerna blir det tydligt hur de ökande klyftorna tär på dem som inte släpps in i finrummen, hur allt fler börjar lyssna på pratet om att det är judarna som rår för eländet.

Utan baktankar blottlägger Fallada sönderfallet av det tyska samhället i början av 30-talet, jag kände i kroppen medan jag läste vad det betytt att rättigheter likt sjukpenning och a-kassa oupphörligt ifrågasatts de senaste åren. Just själva ifrågasättandet av de rättigheterna har bäddat för de inskränkningar som nu görs kring asylrätt och uppehållstillstånd. För någon måste ju bära skulden.

Maria Hamberg

Klassiker

Hur ska det gå för Pinnebergs? Hans Fallada Lind & Co Pinnebergs_framsida-337x520