Det ges och tas i alla förhandlingar. Men att flyktinguppgörelsen mellan regeringen och Alliansen skulle innehålla så tydliga öppningar för fler låglönejobb är överraskande.
Det har ingenting med flyktingmottagandet att göra.
Det är en politik som skapar en kraftig press på lågavlönades redan låga löner och som öppnar för en ytterligare tudelning av svensk arbetsmarknad.
Det är faktiskt smått obegripligt varför denna väg mot en sämre arbetsmarknad har höjts som en strategi för att ta emot flyktingar. Den har ingenting där att göra. Låglönestrategin har redan visat sig misslyckad för att få ned andelen arbetslösa och ingenting i uppgörelsen talar för att en rea på flyktingars arbetskraft skulle fungera bättre som ett sätt att integrera dem i det svenska samhället.
Eller ens ge dem jobb.
De försök som Alliansen gjorde under sina år i regeringsställning talar sitt tydliga språk. Gigantiska statliga subventioner för att göra redan lågavlönad arbetskraft ännu billigare för arbetsgivarna resulterade endast i högre arbetslöshet än tidigare.
Och tyvärr har Alliansen i samband med flyktinginvandringen nu lyckats få in samma destruktiva tänk i integrationsdebatten. Förslagen i flyktingsuppgörelsen, såväl det utökade rut-bidraget som att kollektivavtal ska kunna kringgås vid introduktionsanställningar, pressar ned lönerna.
Sanningen är att lika lön för lika arbete har drivit på strukturomvandlingen och fått lågproduktiva sektorer att utvecklas. Denna strategi är en bärande del av vår ökade konkurrenskraft och vårt växande välstånd.
Det blir därmed ett stort problem för både samhälle, ekonomi och i förlängningen också för våra arbetstillfällen, när politiker försöker upphöja låglönepolitiken till lag.
Men de negativa skadeverkningarna går längre än så.
Att skapa en klasskiktning med lågbetalda människor av annat ursprung som utför arbeten till lägre betalning än alla andra för tankarna till en politik vi trott att västvärldens demokratier lämnat bakom sig.
Och följdverkningarna stannar inte heller där.
I Konjunkturinstitutets nya lönebildningsrapport vänds och vrids på möjligheterna till fler lågbetalda jobb. Om denna strategi drivs under en längre tid kommer fler utpräglade låglönejobb så småningom att skapas, enligt Konjunkturinstitutet.
En låglönepolitik drivar alltså inte bara på för att sänka lönerna inom de områden där låga löner redan existerar, en sådan politik skapar också nya låglönesektorer.
Man kan spekulera i vilka låglönejobb som då skapas.
På många håll i världen finns anställda i affärer som bär besökarnas kassar och inköp. I hemmen finns ofta en bred variant av extremt lågbetalt tjänstefolk för i stort sett alla sysslor.
Trots horder av undersökningar är det dock omöjligt att påvisa att större klassklyftor och fler lågavlönade skulle påverka arbetslösheten positivt.
OECD:s studie ”Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth” från 2014 visar i stället på negativa effekter. Tillväxten i Sverige skulle ha varit drygt sju procent högre mellan 1990 och 2010 om inkomstklyftorna inte ökat så kraftigt, enligt studien.
Till syvende och sist är det alltså synen på vilket samhälle vi vill ha som styr vilken arbetsmarknadspolitik som ska råda.
De eftergifter mot borgerlig klasspolitik som finns med i flyktinguppgörelsen är troligen för svaga för att på djupet omforma vårt samhälle. Men tendensen är oroväckande.
En större klasskiktning i Sverige är varken en hjälp för flyktingar eller skapar fler i arbete eller ökar tillväxten. Den skapar bara fler fattiga och – om något – ett mer otryggt samhälle.
