Det råder ingen tvekan om att den spruckna LO-samordningen är ett fatalt misslyckande för facklig solidaritet. LO-förbunden hade i år ett unikt tillfälle att kombinera kampen för rimliga löner med en kamp för solidarisk lönesättning mellan män och kvinnor. Men enigheten föll samman.
I slutförslaget fanns en vidareutveckling av förra avtalsrörelsens modell där LO-facken gemensamt skulle gå fram med krav på procentuella påslag för de högre avlönade och med kronpåslag för dem med lägre inkomster. Förslaget innehöll också ett utrymme för extra satsningar för visa grupper, vilket är i linje med de krav som Kommunal tidigare lagt fram om extra satsningar på undersköterskor.
I den slutna omröstningen som föregick sammanbrottet fick förslaget i och för sig majoritet men ”tillräckligt många tunga förbund”, som LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson uttryckt det, röstade emot för att det skulle vara någon idé att försöka baxa förslaget vidare.
Torbjörn Johansson har tidigare sagt att LO:s förbund förväntades vara solidariska även om samordningen skulle spricka. Men i många fack gnisslas det nog tänder ganska rejält i dag över att solidariteten inte kunde omsättas i praktisk handling. För i praktiken innebär ju detta att varje förbund får driva sin egen avtalsrörelse. Och det betyder mer än så.
I LO:s principprogram som antogs i våras ställde sig alla förbund bakom att den omotiverade skillnaden mellan kvinnors och mäns löner ska minska med en halv procentenhet per år. Alla fack ställde sig också bakom att den internationellt konkurrensutsatta delen av svensk ekonomi ska vara lönenormerande. Dagens sammanbrott innebär därmed också en kraftig försvagning av detta principprogram, bara ett halvår efter att det antogs.
Frågetecknen om hur förbunden praktiskt ska kunna kombineras de två kraven att å ena sidan utjämna lönerna mellan könen och å andra sidan följa normerande avtal för industrin har ju knappast blivit mindre av dagens sammanbrott för samordnade förhandlingar.
Ser vi endast till de förbundsvisa förhandlingarna kan en negativ följd bli att fack och avtalsområden som av egen kraft haft svårt att nå upp till industrins avtalsnivåer mister den draghjälp som avtal inom den internationellt konkurrensutsatta delen av ekonomin har utgjort. Å andra sidan kan fack och avtalsområden med stark ställning och bra förhandlingsläge åtminstone på pappret skaffa sig fördelar.
Den huggsexa med chans till större påslag för vissa grupper och risk för försämrade reallöner för andra kan alltså åtminstone rent teoretiskt befaras som en följd av dagens sammanbrott. Men om det verkligen blir så är för tidigt att säga. Att samordningen brutit samman är inte synonymt med att inte ta ansvar för lönebildning.
På samma sätt är det oklart hur värdediskriminerande löner för främst kvinnodominerade sektorer men även för andra värdediskriminerade låglönegrupper med blandat kön i realiteten kommer att påverkas.
Även här blir det svårare för grupper utan klara marknadskrafter att försvara sina krav. Å andra sidan kan det bli lättare för starkare grupper som vill utmana industrins lönenormering. Med i leken finns också den stoppkloss som statliga Medlingsinstitutet utgör. Vid meningsskiljaktigheter mellan de avtalsförande parterna har Medlingsinstitutet tidigare fungerat som en tvingande överhöghet som bankat tillbaka parterna till att följa industrins lönenorm.
Det största nederlaget med dagens sammanbrott är dock att LO-förbunden inte gemensamt kunnat finna en strategi för att tillgodose såväl rimliga påslag för alla som en utjämning av de värdediskriminerande löner som svensk arbetsmarknad är full av.
LÄS OM DEN SPRUCKNA SAMORDNINGEN:
