Den finska regeringens val är tydligt. När landet ska spara skickas notan till lågavlönade och kollektivavtalen attackeras.
I ett överraskande konfrontatoriskt förslag vill den borgerliga regeringen korta semestern med åtta dagar och införa en karensdag. På dessa två punkter kommer Finland att hamna på ungefär samma nivå som Sverige.
De värsta ingreppen är dock de förändringar som innebär en total överkörning av den fria förhandlingsrätten.
Övertidsersättningen halveras och söndagstillägget dras ned med 25 procent. Två helgdagar förvandlas därutöver enligt lag till obetald ledighet.
I dag regleras dessa områden av kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Men i takt med att kollektivavtalen löper ut ska de bytas ut mot tvingande lagstiftning med sämre ersättningar.
Det här slår mycket hårt främst mot lågbetalda offentlig- och handelsanställda som främst arbetar under helger.
Förutom att förslaget kör över modellen med kollektivavtal blir alltså fördelningsprofilen av de bördor som regeringen slänger över sina medborgare kraftigt koncentrerad till dem som redan har det sämst.
För ett land som hävdar att de står upp för den nordiska modellen är det här en smärre katastrof.
I förhandlingsvärlden är kollektivavtal alltid uppbyggda runt ett givande och ett tagande. De förbund som förhandlat fram en högre övertidsersättning har alltid fått göra avkall på andra krav.
Nu mister de även de fördelar de tidigare uppnått efter att i förhandlingar ha avstått från annat.
Att regeringen i ett hastigt inkastat försök att mildra paketet på fredagen meddelade att man också vill höja kapitalskatten med en procent och att de högavlönade ministrarna själva ska avstå från lönen i en vecka är snarast en förolämpning än ett tillmötesgående mot alla lågavlönade som mister en del av sin lön beständigt genom ministrarnas beslut.
Det som händer är i viss mån detsamma som i krislandet Grekland och är en följd av eurosamarbetet.
De finska arbetsgivarna har en längre tid hävdat att den finländska konkurrenskraften sjunker. Med en flytande växelkurs likt den svenska skulle en del av misspassningen gentemot omvärlden kunnat fångas upp av valutarörelser, men Finland är långt ifrån att ha något inflytande över eurons rörelser. Här härskar i stället de större ekonomierna inom eurosamarbetet, främst Tyskland.
Finland är därmed tvunget att ta hela smällen genom att minska kostnaderna inom landet.
Och den borgerliga regeringen väljer den sämsta vägen ut. Att rasera den nordiska modellen och att nonchalant låta de lägst avlönade drabbas.
