Piketty ger alternativ till åtstramningspolitik

25 miljoner arbetslösa, växande klyftor, söndrad välfärd och partier i olika nyanser av brunt som rider på en våg av missnöje. Detta är EU 2015.

Kan vi rädda Europa? är därför en berättigad fråga, tillika titeln på en samling krönikor av den franske ekonomen Thomas Piketty. Hans magnum opus Kapitalet i det tjugoförsta århundradet – en banbrytande analys av kapitalismens inneboende tendens att generera ojämlikhet – har sålts i närmare två miljoner exemplar, och finns nu äntligen på svenska. Men för den som inte hinner ta sig igenom de nära 700 sidorna kan ett urval av hans krönikor i den franska dagstidningen Libération mellan 2005 och 2015 fungera som ingång.

I Kan vi rädda Europa? möter vi inte bara ekonomen Piketty, utan också den skarpsynte, odogmatiske och bitvis bitske debattören som inte drar sig för att kölhala politiska makthavare till både höger och vänster. Den konservative presidenten Nikolas Sarkozys politik beskrivs som ”ett haveri”, och även om Piketty först satte sitt hopp till socialistpartiets François Hollande (”en ny Roosevelt?”) blir domen till slut hård: Inga större förändringar, förlorade år, ”ett misslyckat presidentskap”.

Krönikorna ger en inblick i en fransk debatt som sällan når Sverige. Men för det mesta vidgar Piketty perspektivet, till USA, Asien – och framförallt EU.

Finanskrisen och de utköpta bankerna slungade in euroområdet i en ond spiral, främst för att valuta­unionen i grunden är felkonstruerad, skapad för vackert väder av politiker och ekonomer som trodde att kriser tillhörde historien.

Gång på gång återkommer Piketty till att en gemensam valuta utan en gemensam statsskuld är en omöjlig ekvation. Euron skapades för att förhindra spekulation mot olika valutor, men i stället spekuleras det nu mot 18 olika statsskuldräntor.

Euroområdet har hamnat i finansmarknadens grepp, och om inget görs väntar en kollaps. Politiken måste därför återta kontrollen över kapitalismen.

Hur då?

Piketty lär inte ta hem många poäng bland svenska EU-kritiker med appellen att ”vi måste ta ett jättekliv mot en politisk union och ett Europas förenta stater”.

Men det duger inte med teknokratiskt elitstyre, tillägger han. Vad som krävs är ”demokratisk federalism”, närmast i form av en ”europeisk budgetsenat” där representanter från Euroländernas parlament roddar en gemensam statsskuld och budget. Något som också kan öppna för en europeisk bolags- och förmögenhetsskatt.

Vem ska då demokratisera Europa? Knappast den konservativa och nyliberala högern, som kört EU-projektet i krondiket med sin fatala åtstramningslinje och nationella egoism. Piketty sätter inte helt oväntat sitt hopp till den breda vänstern.

Socialdemokratin i alla länder förefaller dock förlamad. Och efter sommarens debacle är risken stor att luften går ur grekiska Syriza och spanska Podemos.

Samtidigt växer brunhögern lite överallt.

Det är inte lätt att vara optimist. Men Piketty visar trots allt på alternativ.

Kent Werne