Någon som aldrig hittar sina nycklar, en annan som inte minns hemresan från jobbet, en tredje som inte sover. Det gäller att se upp med varningssignaler på stress, säger skyddsombudet och behandlingsassistenten Lowisa Anderzon. Ett slagsmål bland klienterna kan ge ett adrenalinpåslag som varar i flera dagar, trots att bråket känns överstökat.  
Foto: Janerik Henriksson

Att notera brister i den psykosociala arbetsmiljön kan kännas ovant.
– Många är vanare vid att sparka på trösklar. Det är svårare att fråga om sådant som sätter sig som huvudvärk eller som en sur uppstötning, säger Lowisa Anderzon, som är behandlingsassis­tent och huvudskyddsombud inom Stockholms stad.

Den psykosociala arbetsmiljön kan innebära lika stora risker som den fysiska.
– Om någon varit på jobbet hela dagen, gått ner i omklädningsrummet, åkt tunnelbana hem och står i duschen utan att veta hur han eller hon tog sig hem, så tycker jag att man ska anmäla det som en arbetsskada, säger hon.

Lowisa och hennes kollegor pratar mycket om vikten av att anmäla. Många små tillbud kan till slut resultera i en katastrof. Och ett tillbud kan vara att vikarier inte rings in. Det funkar en dag eller två, men inte år ut, år in.

Det är viktigt att hålla uppsikt över statistiken, säger Lowiza Anderzon. Hur ser lång- och korttidsfrånvaron ut? Men också, vilket inte är lika tydligt, hur ser det ut med hastigt uttagna komp- eller semesterdagar?

– Om man kompar en dag efter att ha arbetat helg, beror det på att passen över helgen varit för tuffa? Är man så slutkörd att förkylningen bryter ut på måndagen? Det går också att mäta, men du måste veta hur och varför.

En annan viktig indikator tycker Lowisa Anderzon att ett så kallat avslutningssamtal är. Det genomförs när någon slutar, och handlar om anledningen.

– Det är skillnad om personen tänkt: Jag tar vad som helst för att komma härifrån, eller: Jag har fått ett nytt fantastiskt jobb.

Lowisa Anderzon har gått från vårdgymnasium till jobb med personer med olika funktionsnedsättningar eller missbruk. Nu har hon uppdrag som facklig och skyddsombud på heltid, bland annat som huvudskyddsombud på socialförvaltningen och arbetsmarknadsförvaltningen i Stockholms stad.

Boenden för missbrukare är öppna dygnet runt. Det skapar särskilda spänningar, säger Lowisa Anderzon. Men överlämningarna som sker tre gånger om dagen ger också tillfälle att prata om arbetsmiljön.

– Det måste finnas luft så att även den som är lite tystare hinner och vågar säga något. Inte bara vi som pratar först och tänker sedan, vi hinner alltid säga något, säger hon.

Också det årliga medarbetarsamtalet måste lämna utrymme för samtal om den psykosociala arbetsmiljön.
– Vi får inte gå förbi ett trasigt el­uttag utan att göra något. Men om vi översätter det till en kollega som är lika trasig som det där eluttaget, hur gör jag då? Känns det som att jag tjallar eller gör en tjänst? Eller om alla tänker att det är skit nu, utan att riktigt veta varför, var ska vi börja bena?

Det är svåra frågor att ta i, men det gäller att våga fråga, våga agera. I första hand är det chefen vi ska gå till, säger Lowisa Anderzon.

Saknas förtroende, har chefen alltid en chef. Eller så finns det en HR-avdelning.

Helst skulle alla arbetsplatser ha ett skyddsombud, anser Lowisa Anderzon. Eller som det oftast är inom Kommunal, ett arbetsplatsombud som också är skyddsombud. Då kan den personen gå kurser, skaffa ett nätverk med andra, och förhoppningsvis ta tag i problemen innan de blir för stora.

Ett skyddsombud kan alltid begära en psykosocial skyddsrond. Inom Stockholms stad görs en medarbetarenkät enligt samverkansavtalet en gång om året. Lowisa Anderzon poängterar att det är viktigt att förutom arbetsmiljölagen också använda sig av kollektivavtalet och andra överenskommelser, eftersom de ofta sträcker sig längre.

En psykosocial skyddsrond betyder oftast en enkät med frågor som är relativt standardiserade och handlar om arbetsgivarens krav, arbetstagarens möjligheter att kontrollera sitt arbete och det sociala stödet till arbetstagaren.

När svaren kommer – si och så många procent tyckte si eller så – börjar det viktigaste arbetet. Enligt samverkansavtalet inom Stockholms stad går chefer och skyddsombud tillsammans igenom och analyserar svaren och väljer sedan ut tre frågor att jobba med.

– Bara det är en svår diskussion. Och sedan gäller det att inte släppa den. Enligt samverkansavtalet ska en handlingsplan göras, säger Lowisa Anderzon.

Det är också viktigt vilka som får svara på enkäten. Oftast blir det bara tills­vidareanställda.

– Men timvikarier och korttidsvikarier är minst lika viktiga, eller viktigare. Och natten, köket, vaktmästeriet … Vi har många kategorier som inte får glömmas, säger hon.

Om ett avtal finns med företagshälso­vården är det bra om den kopplas in och gör enkäten, eller samtal med var och en. Det är bra om någon utomstående finns med och gör analysen, tycker hon. Inte minst om det blir dåliga siffror på chefs- och ledarskap, då krävs det att någon utifrån kommer in och jobbar med arbetsgruppen.

Det är inte säkert att personalen inom vården är så bra på att prata med varandra, även om arbetsuppgifterna består i att ta hand om andra. Tid att träffas saknas ofta. Och ibland känns de egna bekymren små:

– Om jag träffar en missbrukare som är glad att han överlevt natten, och så har jag lite pissigt schema …

Det kan vara lätt att hamna i en negativ spiral, speciellt inom yrken där framtiden inte alltid ser ljusare ut än nuet, säger hon. Klienter och brukare blir äldre, sämre, får cancer.

Men det är viktigt att ta hand om sig själv för att kunna ta hand om andra, påpekar Lowisa Anderzon:

– Det är inget roligt att komma till en arbetsplats där det är så frostigt att det känns som en kylbox. Då kan det vara bra att rent fysiskt hålla sig borta från den negativa energin.

Själv har hon sedan uppväxten ett inneboende självförtroende som säger henne att det är okej att säga till, säga ifrån, att man får tycka och tycka olika och att det är viktigt att alla deltar.

– Alla är viktiga och bäst på något och om alla får känna det tror jag att det löser mycket för väldigt många.