Nattsvart om den svenska nazistiska rörelsen

Historikern Helene Lööws senaste granskning av nazismen beskriver en rörelse som hela tiden växer.

Titeln Nazismen i Sverige 2000–2014 kan tyckas missvisande med tanke på att historikern Heléne Lööws senaste bok är en gedigen genomgång av de senaste 90 åren av nationalsocialism och vit makt-ideologi.

En av bokens bärande idéer är det ideologiska arv som förmedlas från generation till generation. När man som lekman tycker sig uppfatta att främlingsfientligheten ökar, menar Lööw att det är det omgivande samhället som förändrats. I grund och botten, skriver hon, är antalet männis­kor med mer eller mind­re utvecklad främlingsfientlighet konstant, medan förutsättningarna för att uttrycka densamma varierar. Ett ökat flyktingmottagande kan till exempel få människor som är oorganiserade att angripa flyktingförläggningar, både muntligt och bokstavligt.

Den gemensamma nämnaren för dåtidens nationalsocialism (som uppkom under 1920-talet) och nutidens vit makt-rörelse är antisemitismen. Det finns dock en kluvenhet inom den högerextrema miljön: å ena sidan den grundmurade judefientligheten, å andra sidan talet om en ”islamisering” av samhället. Attentaten mot tvillingtornen i New York var till exempel en vattendelare, då somliga högerextremister sympatiserar med aktionen för att den var ett hårt slag både mot demokratin och mot judendomens högborg (New York).

Heléne Lööw visar på ett övertygande sätt hur antisemitismen ständigt rationaliseras bort som begriplig på grund av det som sker i Mellanöstern. Judar över hela världen får klä skott för staten Israels politik.

Nazismen i Sverige 2000-2014 beskriver en rörelse som hela tiden stärker sina positioner, dels med hjälp av internet, dels paradoxalt nog genom de motgångar den möter: varje förlorad strid skapar martyrer, och dessa får rörelsen att växa.

Om något positivt kan skönjas i Lööws bok är det att högerextremistiska parti­bildningar ibland imploderar på grund av interna stridigheter.

Erik Löfvendal