Vissa berättelser får en att börja fantisera­. Tänk om. Om någon medmänniska kunde reagera och ville hjälpa – chansen borde finnas, att någon ger en person i nöd en ny möjlighet.

Mårten Martos Nilssons text om Benny i veckans Arbetet väcker sådana känslor.

Benny är hemlös. Han har strulat till det tidigare i livet och livet har varit orättvist mot honom och hans familj.

Misstag och svåra slag kan drabba alla möjliga i alla samhällsklasser.

För vissa blir konsekvenserna värre och till sist väntar bara gatan.

Det jag fantiserade om var att någon av alla dessa privata värdar som äger fina eller mindre fina hyreshus skulle tänka: Äh, spelar roll. Så mycket riskerar jag inte på att ge den här människan en chans. Men vad jag och han skulle kunna vinna.

Några snabba beslut blev ödesdigra för Benny. Det gick fort.

Fort gick det också för Evelin Schultz som skadade sig i benet, försökte sjukskriva sig och raskt fick sparken av sin arbetsgivare Burger King i Eskilstuna.

Eller framför allt gick det fort för arbetsgivaren – att via sms meddela Evelin att hon inte var välkommen till jobbet längre.

Tänk om sådana arbetsgivare kunde förmå sig att tänka en gång till och fundera: Vad kostar det mig att ta det lite lugnt. Visa normal hänsyn, för att inte tala om att följa lagen.

Sen läser jag Anna Fredrikssons krönika, Sista ordet. Om 30 timanställda som också fick snabba besked. Tack och bock, dörren är där, trots utlovat jobb åtminstone ett par månader. Så slutade flera unga människors första kontakt med arbetslivet. Bränd innan det knappt hade börjat. Men den historien berättar Anna Fredriksson mycket bättre än jag. Missa inte hennes krönika.