– Hur jag gör på kvällen? Letar upp en öppen port, säger Benny, hemlös sedan januari förra året. Foto: Anders Wiklund

– Hur jag gör på kvällen? Letar upp en öppen port, säger Benny, hemlös sedan januari förra året. Foto: Anders Wiklund

Medan hemlösheten förvärrar Bennys sjukdom växer skulden till kronofogden.

Den 7 januari 2014 byter kronofogden ut låset till en lägenhet i Skebobruk i norra Uppland. Inte bara Benny och hans äldsta dotter är vräkta.

Också hunden Emil står där på gatan, och Benny inser att han inte längre kan ta hand om honom. Benny vill för allt i världen inte avliva Emil. Han övertalar Hundstallet att ta emot honom, trots att han inte är en hitte­hund.
– Men utan mig slutade Emil att äta. Han sörjde för mycket.

Efter två veckor går det inte längre. Emil måste bort.

Men att avliva och kremera en stor hund kostar 4 500 kronor. Och det betalar inte socialtjänsten.
– Så jag tänkte att jag måste avliva honom själv.

Att döda sin egen hund, fem år gammal och 70 kilo tung. Det är sådant man ställs inför om man är pank på riktigt.

Benny slipper till slut göra det för egen hand. Då han förklarar att han verkligen inte har pengar sänks priset på Emils avlivning. Men Bennys egen resa ut ur samhället går inte att hejda.

I efterhand går det förstås att se att tecken har funnits långt tidigare. Kanske redan när Benny är en rastlös skolpojke, och pappan behandlar hans överskottsenergi med stryk och inlåsning. Helt säkert i tonåren, då han har de första perioderna av drogmissbruk.

Men sedan arbetar Benny som lastbilschaufför i uppemot 25 år. Kör fjärrtransporter över hela Norden. Är gift i tolv år. Får sammanlagt tre barn. Livet fungerar.

En vändpunkt kommer när körkortet dras in. Benny har använt droger. Amfetamin, för att orka arbeta mer.
– Senare kunde jag ha fått tillbaka körkortet. Chansen fanns. Men att lösa ut kortet kostade närmare 2 000 kronor. Och som arbetslös hade jag inte de pengarna.

2 000 kronor. Återigen en summa som de flesta klarar, men som ställer sig som ett oöverstigligt hinder framför den fattige.

Men den stora skulden, den som leder fram till vräkningen, störtar över Benny när han tar över ett företag tillsammans med en kompis. De ska göra jobb i byggbranschen. Kompisen lurar Benny och använder hans konto för att tvätta pengar. Benny blir skönstaxerad, och har plötsligt en skatteskuld på 900 000 kronor.

Eftersom socialtjänsten ser att det har funnits pengar på Bennys konto – pengar han teoretiskt sett kunde ha sparat – kan de inte hjälpa honom. Så medan dottern hyses in hos en präst hamnar Benny, som numera är nykter och drogfri, på gatan.

Benny berättar mycket konkret vad det innebär. Ändå är det svårt att föreställa sig.
– Hur jag gör när kvällen kommer? Letar upp en öppen port. Eller tar buss 676 till Stockholm och försöker sova sittande på en bänk i tunnelbanan. Väktarna är justa när de ser att jag är nykter.

När morgonen kommer efter en sådan natt är kroppen stel som en pinne, men det är inte det värsta.
– Psykiskt mår jag så dåligt att jag vill skära halsen av mig.

Benny tycker att han ändå har haft lite tur. Rätt många nätter har han fått sova på en soffa hos en kompis. Han ligger inte bra där, det blir några få timmars sömn, men han har i alla fall någonstans att vara.

Tyvärr försvinner den möjligheten då kompisens flickvän inte vill ha honom i lägenheten.

Från socialen får Benny numera 3 400 kronor i månaden, plus ett busskort. Samt en lista över privata hyresvärdar som han kan söka bostad hos. Den där listan ser många hemlösa som ett hån.
– Har du inget jobb, och skulder som bara växer, tror hyresvärdarna att du är missbrukare.

På något sätt går dagarna. De börjar på kafé Kryddan i Norrtälje, dit Benny kommer tio över sju på morgonen och äter en leverpastejsmörgås. Kaffet behöver han inte betala för. Personalen brukar ge honom ett kort där sjätte koppen är gratis, och stämplar i de fem första kopparna direkt.

Så visst finns hjälpsamma människor. I korvkiosken får Benny köpa cigaretter på kredit. Ett tag kunde han äta soppa och få ett matpaket hos Rodenkyrkan i Norrtälje. Kyrkan har också hjälpt till med ett par skor.

Ändå känner Benny att en snara dras åt. Han har fått allt svårare panikångest och social fobi.
– Med många människor omkring mig får jag hjärtklappning och kan inte andas. Jag är rädd att jag ska klippa till någon, även om det aldrig har hänt.

Det gör att Benny inte klarar att ta bussen till kyrkan. Och han kan inte åka till härbärget för hemlösa.

Så var det inte från början. De psykiska problemen har tilltagit sedan Benny blev hemlös, det sliter i själen att aldrig få stänga en dörr om sig. För att orka berätta för Arbetet har han tagit en extra dos mediciner, men när fler människor börjar strömma förbi kaféet där vi sitter bryter svetten fram i pannan.

Benny känner att hela hans liv rör sig åt fel håll. Nedåt. Det viktigaste för att vända den rörelsen vore en egen lägenhet, men kan inte se hur det skulle bli verklighet.
– Har du en gång hamnat utanför kommer du aldrig in igen, säger Benny.

– Det mest knäckande är att inte kunna ställa upp för sina barn. Jag tappar livsgnistan. Jag … precis som Emil.

 

LÄS OCKSÅ

Fattigchocken: En tredjedel av de arbetslösa och sjuka är fattiga

Socialsekreteraren ska lappa ett trasigt skyddsnät

Diakonen som känner alla hemlösa i staden

Politikerna: Så vill vi pressa tillbaka fattigdomen i Sverige