Vi rök ihop första kvällen.
Elena hade gjort en härlig potatisomelett och ställt fram en sallad. Vi satt i deras lilla kök och drack rött vin utblandat med sockerdricka. Trots min usla spanska flödade orden. Jag snackade skit om en ful Francostaty på torget. Antonio lovprisade socialismen och drog några sköna skrönor om hur han i sin ungdom kämpat mot fascisterna.
Det var länge sedan nu, men då bodde jag två veckor hos Antonio och Elena när jag pluggade spanska i Santander i norra Spanien.
Efter maten flyttade vi in i vardagsrummet. Antonio kallade de brittiska och amerikanska ledarna för fascister. Ungefär där gick han för långt.
Att jämställa demokratiska ledare med Hitler, Franco och Mussolini … nä. Vi grälade högt och hårt om hur det var och hur det skulle bli. Om politiken, den gemensamma valutan euron och hela Spanien.
Det är det folk gör, pratar. Ständigt detta prat. Man kanske käkar squash och någon råkar tappa en skiva på tån. Sen pratar man en stund om hur tokigt det var att den landade just på tån och växlar därefter snabbt över till att gräla lite om fascism eller eurons för- och nackdelar.
Det är roligt att tänka på det. Allt prat. Alla självsäkra analyser om en framtid vi omöjligen kan veta något om. Vi anstränger oss så för att hålla färgen och vara övertygande.
Kanske såg det ut som ett skrikgräl där vi satt i soffan och benhårt hävdade olika saker. Men det jag tänker på i dag var att jag plötsligt lärde mig något om Spanien då han var så positiv till euron. ”Euron är dyrare än dollarn” sa han stolt och bredde på om valutan som om han vore anställd av Europeiska centralbankens PR-avdelning.
Senare insåg jag att för en människa som levt i en diktatur med pesetas i fickorna så blev euron en sorts försäkring om att killar som Franco inte skulle komma tillbaka. I Antonios värld var euron också en pungspark mot den amerikanska kapitalismen. En stark euro blev ett hopp om en bättre framtid.
I dag tänker jag på Antonio då jag läser att värdet på dollarn stiger. Snart kostar nämligen en dollar lika mycket som en euro. Det finns många bra saker med det. En lägre valuta gynnar euroländer som exporterar mycket. En låg ränta i euroländerna kan dra igång arbetsmarknaderna, tända inflationen. EU kan börja rulla igen och halleluja … Det verkar helt enkelt som någon tänkt till. Fast egentligen är det tvärtom. Det är bristen på genomförda tankar som gjort att ekonomin krisat. Det är våra tillkortakommanden som sänkt euron. Det hade jag gärna grälat med Antonio om i dag.
