I Medlingsinstitutets nyligen utkomna årsrapport konstaterar myndigheten att 2 845 arbetsdagar förra året gick förlorade på grund av konflikter i förbundsförhandlingar. En låg siffra, skriver myndigheten, men tillägger att det var fler dagar än vanligt med tanke på att förra året var ett mellanår i avtalsrörelsen.

Problemet med måttet förlorade arbetsdagar är att siffran inte ger en komplett bild. Nästan alla de förlorade arbetsdagarna förra året gällde tvisten mellan Seko och Almega Tjänsteföretagen om spårtrafikavtalet. Men måttet förlorade arbetsdagar säger inget om alla de varsel om konflikt som aldrig blir utbrutna konflikter, men som ändå hinner göra skada.

Byggnads lade exempelvis flera omfattande strejkvarsel i förhandlingarna med Sveriges Byggindustrier förra vintern. I samband med spårtrafikkonflikten varslade alla LO-förbund utom ett (Musikerförbundet) om sympatiåtgärder. Eftersom inget av dessa varsel verkställdes förlorades inga arbetsdagar och de gav inte utslag i statistiken. Men något fredligt intryck gav varslandet inte.

Varslen orsakar också skador. Ett varsel kan ha måttliga skadeverkningar om det endast skapar osäkerhet hos det varslade företagets kunder om företagets leveransförmåga. När ett företag har kostnader för att anpassa verksamheten inför risken att stridsåtgärden träder i kraft blir skadeverkningarna betydande. Varsel som leder till förlorade intäkter redan under varseltiden har kraftiga skadeverkningar.

Svenskt Näringsliv tog nyligen fram en rapport över antalet fackliga varsel om stridsåtgärder som lagts under perioden 2011–2014. Sammanlagt under tidsperioden blev det 248 varsel. Skadorna av dessa varsel är naturligtvis mycket olika.

I Svenskt Näringslivs värdering av den direkta skadan av de senaste årens fackliga varsel i tvister mellan avtalsparter har de flesta varsel betydande eller till och med kraftiga skadeverkningar. Det kan förklara att konflikterna snabbt avslutas och leder till avtal – och inte sätter spår i statistiken över förlorade arbetsdagar.

Skillnaderna är stora mellan olika fackförbund när det gäller konfliktbenägenhet. Bland fackförbunden med kollektivavtal är Byggnads, Transport och Seko de som flest gånger varslade om stridsåtgärder, enligt granskningen. Sett till varsel i förhållande till antalet medlemmar kommer Elektrikerförbundet högst. Dessa fackförbund har gemensamt att de har fallande medlemstal bland de yrkesaktiva, är manligt dominerade och har en utpräglat kollektiv syn på exempelvis lönesättning.

Ett viktigt syfte med kollektivavtalet är att det ska ge fredsplikt. Men problemet med fredsplikten är att den är så dåligt garanterad att en del företag inte vill teckna avtal.

Vissa fackförbund använder dessutom konflikter, inte minst varsel om sympatiåtgärder, för mycket för att vi ska kunna få en vettig utveckling på arbetsmarknaden. Andra skador av ständigt höjda konfliktvapen är att förtroendet rubbas såväl mellan de centrala parterna som mellan ledning, fack och medarbetare i de varslade företagen. En aspekt av den problematiken är den sjunkande organisationsgraden i LO-förbunden.

Det förvånar att fackföreningsrörelsen tycks så obekymrad om dessa hot mot den svenska modellen.

Christer Ågren
Vice vd, Svenskt Näringsliv