Inkomstlösa musiker mellan två jobb är en stor yrkeskategori på Arbetsförmedlingen, sett till mängden arbetssökande. Samtidigt är det under rubriken ”musiker” färre utannonserade platser än under de flesta andra kategorier. Hit hänvisas ändå de som hamnat ute i kylan. De som befinner sig i ett mellanrum utan sammanhang. Men alla vet att det inte är här jobben finns. Dem får vi skapa själva eller genom egna kontakter. Det är svårt för många och i synnerhet för alla som inte är vit man i 20–30 års-åldern.
Många suckar fortfarande när en påpekar sakernas tillstånd vad gäller (den icke existerande) jämställdheten i musikbranschen, och den som levererar obekväma sanningar i vår mansdominerade yrkesvärld riskerar att hamna ännu längre från de åtråvärda jobben. Det är en het potatis.
Jag tänker på instrumentalister i första hand. Sjungande låtskrivande kvinnor finns och några av dem har rönt stora kommersiella och konstnärliga framgångar. Det har jag inte missat.
Men jag kan konstatera en påtaglig ålders- och könsdiskriminering i en bransch där vi kvinnor måste vara dubbelt så coola och skickliga på våra instrument som männen vi konkurrerar om jobben med, och samtidigt inte åldras, ytligt sett. Trots mina 50+ ska jag helst se ut som 22. Det gäller att släta ut rynkorna och hålla formen.
För oss är det i sammanhanget en negativ sak att ha kommit långt i livet, på en äldre kvinna har livet farit fram och lämnat synliga spår och det blir störande och oattraktivt, medan det för männen i samma ålder är tvärtom: Deras yrkeserfarenhet och fårade ansikten ger bara positiv tyngd och inger respekt. Det är killar att räkna med.
Fortfarande sitter i stort sett bara män som instrumentalister till exempel i orkestrarna i tv:s underhållningsprogram. Samma sak bland studiomusiker. Även om de är tråkiga som gamla stockar att lyssna på, så får de jobben. Detta därför att många artister och producenter inte tror att kvinnor kan sitta in, rocka fett, vara komphundar eller solister lika bra som de manliga.
Genustänk finns inte när de tillsätter folk. Killar väljer killar. Och tjejer väljer också oftast killar. Det är anmärkningsvärt att vi skriver 2015 och inte har kommit längre.
Jag har själv varit yrkesverksam instrumentalist, kompositör och sångerska i 35 år och kan tyvärr konstatera att det inte har hänt mycket vad gäller jämställdhet i musikbranschen sen vi i Tant Strul på 80-talet fick sitta och svara på idiotiska frågor, och blev klappade på huvudet. Jag trodde på allvar att om några år så tänker en inte ens på könstillhörighet på personen bakom trummorna eller basen i ett band. Men jag hade fel.
Varför är det så svårt att fatta att det inte är med könet vi spelar? Var kommer det ens ifrån, uppfattningen att det skulle ligga oss i fatet att vara kvinnor när det kommer till att musicera? Hur har någon ens kommit på att kalla våra grupper för ”tjejband”? Alla andra band kallas ju inte ”killband”.
Jämställdhetsarbetet börjar innanför den egna pannan. Blandat är bäst. I de flesta sammanhang faktiskt.
Nike Markelius
Arbetets gästkrönikör samt trummis, sångerska, kompositör, textförfattare, musikproducent med mera.
